Ingen vanlig dag

Första gången vi gick till skolan tillsammans, jag och Andy, sedan grundskolan. I siffror räknat hela åtta år. Men jag tyckte att det skulle vara något kul för min lilla vän, att få vara med på en medicinsk föreläsning om hjärnans kärl och hinnor. Det var lite nytt, exciting, spicy. Hah. Han somnade inte i alla fall, det är alltid ett stort plus i kanten!

Vi lunchade på ett nytt ställe i stan, Hot Pot. Äntligen en asiatisk restaurang som jag vill äta på. Deras nisch är traditionell kinesisk fondue, därav restaurangens namn. De kom fram till mig och bad om en matrecension, som jag självklart levererade. Det var skojigt!

Jag presenterade Andy för en exotisk frukt också, min älsklingsfrukt durian. Andrés diskreta utlåtande lät: "Den luktar konstigt, smakar speciellt. Alltså jag tror inte jag orkar mer, Steve. Jag ser att du vill ha min bit också."

Fyra dagar går så fruktansvärt snabbt. Nu är huset tomt igen. Hur klara?

Saturday night out

Tredje gången som Andy besöker Odense, utan att ännu ha sett hur danskar festar! Illa. Därför drog jag ihop ett mindre gästabud igår, som förfest innan vi skulle ut i natten. En massa krassliga magar, familjebesök, och utslitna själar drog kraftigt ner numret för antalet gäster. Synd. Jag som hade velat visa honom mina härliga vänner här i stan, men de viktigaste svek mig inte.

Glömde bort min kamera under kvällen, och på väg in i stan kom jag på att den fortfarande låg kvar på bordet där hemma. Har aldrig hänt förut, aldrig. Blev jag och min gamla mobilkamera. Det partnerskapet varade inte länge.

Blev en härlig afton, som gick förbi flera pubar och klubbar. Men jag lyckades med något så ovanligt som att nästan somna ståendes på dansgolvet framåt småtimmarna. Det var discoljusets fel som flashade mig i huvudet! Det blev sedan bättre på nästa klubb. Mina vänner tycker jag är makalöst... eh pinsam?.

Saturday night.

Svettning

Det blev en lugn och dejlig kväll igår med förhoppningsvis god mat á la chinese cuisine. Det smakade bra enligt André i alla fall, men jag misstänker att han har kryddat sin bedömning en aning. Hah. Men nu har han upptäckt en ny asiatisk ingrediens i alla fall; shitakesvampar.

Såg på filmen Zozo efteråt. En bra film för den som ännu inte har sett hans skildring av människoöden under bombningen av Beirut 1987. Jag kände med pojken. En stark film.

Var fantamej så duktiga att vi gick upp tidigt idag. Skutan styrde mot badhuset där vi bastubadade. Tömde svettlagerna för veckan. Huarrligt. Nu däckade André i soffan. Jag tar det som en komplimang, han känner att detta är en fristad för vila och ro.

Klosterbakken - (mini)simhall.

Chillaza

Hämtade upp en liten virrig typ från tågstationen vid lunchtid idag. Han såg sig skyggt omkring på perrongen, och letade frenetiskt med blicken efter ett bekant ansikte i ett hav av främmande utlänningar. Ansiktet strålade upp när han fick syn på sin gamla vapenbroder, tålmodigt väntandes ute i kylan.

En hjärtlig kram, stora leenden. Riktigt härligt att ha Andy på besök igen! Sida vid sida, vandrandes ut i den ljusa dagen. Förnimmer att de gråa molnen skingrade sig, och solen faktiskt tittade fram trots en grådaskig morgon.

Om varje dag vore en sådan här dag, skulle inga bekymmer få plats innanför pannbenet mitt.

Bror Frisör

I början av min flytt var det ganska skönt med lugn och ro, tystnad. Men nu är det bara kul med lite stök och stim, kalabalik! Saknar därför mina två små musketörer i Malmö, den ena är über-pratsam och kan snacka om samma sak i.. ja, så länge du lyssnar, och den andra är påhittig och kan underhålla sig själv i all evighet. Han skrattar högst åt sina egna skämt, och ibland får vi inte ens höra klart skämtet innan han ligger dubbelvikt på golvet.

Sistnämnda fick för sig att leka frisör med mitt hår en dag. Ni kan tro att han hade kul.

Pippi och Herr Nilsson.

J'attend

Feta räkningar väntade mig när jag kom hem. Jag försöker gömma undan dem under alla böcker och anteckningsblock. Denial, ni vet. Måste börjar jobba mer för att få hjulet att snurra. Donationer välkomnas! Hah.

Fint besök väntas på fredag! Andy kommer till O-town för lite dansk rågbröd och Carlsbergs i en hygglig miljö. Och självklart för att se om det går någon nöd på mig i danskeland. Bienvenue!

Läsning, läsning... snorkl..

Trög start

Trodde jag skulle vara duktig idag. Men istället blev jag insnöad i min lägenhet. Ok, kanske lite överdrivet, men det snöade rejält ett bra tag och då vågar man inte gå ut. För som ni alla vet, danskar kan inte hantera snöväder. De talar om kaos. Dessutom saltar de inte ens stora vägar. Saltlagren kanske är slut?

Jag blir så irriterad när en diktatur får lov att sätta upp ramarna för vad som är tillåtet och inte tillåtet. Att Kina varnar USA för att träffa Dalai Lama, eftersom det annars kan leda till allvarliga konsekvenser för de amerikansk-kinesiska relationer, är bara rent av för jävligt. Den kinesiska regeringen vet om att det egna landet är USAs största handelspartner, och därför delvis beroende av dem för att ta sig ur den ekonomiska krisen. Subtil utpressning, det är vad det är!

Ska försöka läsa lite innan läggdags. Vi har för första gången en norsk lärobok. Härlig skandinavisk röra det här!

Snö.

Vinterlandskap

Efter en lång resa igår med nästan två timmars försening landade vi slutligen på Kastrup, där vi möttes av större snödrivor än vad vi velat se. Jag kunde se min utandningsluft igen, tyvärr. Tågresa, promenad från stationen hem till sitt hus, och sedan äntligen få sova i sin egen säng.

Det var verkligen inte lätt att vakna i morse. Det gjorde jag heller inte. Heh. Men ja, lite sovmorgon är väl heller inte straffbart. Sedan är det ju det ständiga problemet vid en skolstart, böcker att köpa, en massa att skriva ut och organisering av hjärninnehållet. Först blir jag fattigare av alla dessa dyra böcker, sedan frustrerad när skrivaren alltid ska strula, och slutligen sker kortslutning av hjärnan min.

Men det är riktigt roligt att börja på mitt tredje år på läkarprogrammet! Tredje året, herrejisses. Nu väntar det förmodligen mest komplicerade som vi kommer att behöva lära oss, det centrala nervsystemet. Hela människans komplexitet kan väl sägas bero på vår omfattande hjärnkapacitet och nervsystemet som binder samman alla trådar. Det känns viktigare än någonsin att jag måste vara duktig och hänga med.

Sol och värme.

Scenery of Wadi Rum

Lördagen den 30 januari 2010

Vindarna återvände idag. Vårt tappra försök att bli brunare på vår sista semesterdag misslyckades fatalt. Sanden lyckades piska oss alldeles ömma i huden, och de få människor som var på stranden idag fick sig ett gott skratt när de såg oss ligga där. Måste man, så måste man. Vi andra gav upp efter två timmar, men Aida är envis som en åsna. Tjejen kunde tänka sig att ligga kvar och få UV-strålar genom molnen i utbyte mot sand i ögon, hår och alla andra vrår.

Som planerat åkte vi sedan iväg på vår sista planerade utflykt till Wadi Rum, Jordaniens väl kända ökenlandskap med klippor och berg formade av tidens vindar. Tomt på turister förutom oss, åkte vi på en privat tur med våra privata guider och chaufförer. Klättrande på bergsformationer, njöt av den fantastiska omgivningen, och vandrade i den mjuka sanden. Måhända låter det aningen ointressant, men vi hade varandra, vilket är en stor del av orsaken till att hela resan har varit så pass lyckad! Vi sjöng, skämtade, och skojade om vartannat under bar himmel, sittandes baktill på våra jeepar ute i öknen.

Någonsin i sitt liv borde alla få uppleva naturens orörda skönhet, marker som är obefläckade av människan. Jag kan efter dagens utflykt med stolthet säga att jag har gjort det. Somliga stunder saknar jag ord för att beskriva naturens fullkomlighet och perfektionism, som gör den rättvisa.

Vi rundade av kvällen och även vår resa med en sista gemensam middag på en av stans lokala restauranger. Det kändes nästan som att det var igår som vi först ankom. Imorgon samma tid kommer vi att stå i Odense och huttra över det kalla vädret och svära högt när väskorna fastnar i snön.

Slut på denna resa, start på nästa modul. Vårt tredje år som läkarstudenter tar sin början.

Wadi Rum.

Sunshine City

Fredagen den 29 januari 2010

Vår första riktiga sola-bada-dag med klar himmel, stark härlig sol, och milda brisar! Som samlad trupp åkte vi ner till stranden och solbadade och snorklade bland korallreven. Som vi har längtat efter det! Men på sätt och vis har det varit bra att vi har haft mindre hetta när vi behövt bestiga berg och gamla ruiner. Tänk vad utmattade vi hade varit då!

Jag börjar verkligen tröttna på maten nu, och längtar efter ordentlig varm mat som inte innehåller kikärtor i olika skepnader! Smaklökarna domnar snart av, efter all understimulans och bara synen på falafel får mina veck i pannan att uppenbara sig. Men jag ska inte klaga, detta är trots allt ett köttland, och aldrig har de väl ens tänkt tanken på att avstå kött.

En sak som verkligen börjar gå mig på nerverna är vissa människors beteende gentemot oss. Titta ni på och prata om oss bara, men döstirra inte så att ögongloberna poppar ur dess socklar, eller peka finger och hånskratta. Stundtals kan jag inte låta bli att tro att vi faktiskt är en rullande cirkus och Elefantmannen är vårt huvudnummer! Särskilt unga killar verkat tro att de kan ta sig vilka friheter som helst.

Det är annars rätt märkligt hur snabbt en vecka har gått. Efter imorgon är det dags att åka hem till kalla Odense igen. Jag önskar bara att jag kunde stoppa ner solen i bakfickan och ta den med hem. Resten tror jag faktiskt att jag kan klara mig utan.

Aqaba. 
(Med bidrag från Rasha)

The Treasury of Jordan

Torsdagen den 28 januari 2010

Något som jag verkligen har njutit av under resan är alla de kvällar, när man efter en lång dag är tillbaka på hotellet, och bara kan sitta och snacka igenom den tillsammans. Vi har det enormt roligt allesammans som grupp, och jag har det om möjligt ännu roligare med Aida och Rasha. Jag känner mig så berikad av att ha alla dessa vänner, både de från Odense och de i Malmö!

Gårdagen var inget undantag och vi pratade säkert över midnatt innan det var dags för att lägga sig, trots att vi skulle till Petra tidigt i morse. Det var soligt och vindstilla på morgonen, och alla var på muntert humör. Från Aqaba till Petra, tar det cirka två timmar med bil, men vi tar alltid små pauser på vägen. Då bjuder guiderna på kaffe och te, vi blickar ut över djupa bergsdalar och vidsträckta öken, och får även lite inblick i vanligt folks vardag.

Många av byarna är halvt färdigbyggda eller halvt förfallna, beroende på hur man ser på det. Många jobb är överflödiga och dess syfte är förmodligen mer att ge en människa ett meningslöst jobb än att låta denna gå arbetslös. Vad sägs om att sopa ökenvägarna fria från sand med en vanlig hushållskvast? Evighetsarbete? Dessutom blir USAs pågående krig i Mellanöstern plötsligt så nära, när vi ser amerikansk krigsutrustning transporteras på vägarna i Jordanien på väg mot diverse destinationer.

Innan lunchtid anlände vi till Petra. Biljetter köptes och så studsade vi iväg! Förhållandena var optimala, med lagom värme och klarblå himmel. Första sträckan kunde ridas med hästar, och jag var väl inte sen att hoppa på en. Men jag har en tendens att alltid glömma bort att jag är allergisk mot hästar...

Hela den antika staden Petra är en kronjuvel i mänsklighetens arkitektoniska historia! Med all rätt platsar den in land de sju underverken i världen. Tänk er en hel stad uthuggen ur bergen, där varje detalj, varje hörn och vrå, och varje pelare omsorgsfullt har huggits ut med en sådan precision och skicklighet att det kan mäta sig med våra moderna maskiner. Idag är staden dock enbart en blek skugga av dess forna glans, som återspeglar en framstående civilisations, Nabateanernas, gyllene dagar.

Vår väg gick längs det gamla huvudspåret in mot staden genom bergen, med två enorma bergsväggar på var sin sida, som skjuter upp mot skyarna. Vägen smalnade av för att i dess mest snäva del plötsligt öppna upp till en öppen plats, och Petras mest berömda byggnad uppenbara sig framför mina ögon, Al-Khazneh! Hjärtat slog ett extra slag och jag gladdes över min möjlighet att ha fått beskåda detta magnifika monument.

Mycket klättrande upp och ner, för att få se de katakomber uthuggna ur bergen för forna kungar och framstående invånare från dåtidens Petra. Inget annat är i lika gott skick som Al-Khazneh, tyvärr. Men jag kan föreställa mig den prakt och ståtlighet som hade mött oss under dess storhetstid, innan erosionen hade tagit sin del.

Det är som att upplevelsen varit så överväldigande att all min energi har dränerats från min kropp. På hemvägen, slocknade jag och drömde mig bort, till forna civilisationer och dess glansdagar.

Petra. 

 Tack till Rasha för bilder till kollaget ovanför!

The Winds of Fury

Onsdagen den 27 januari 2010

Jag vaknar upp med solen i ansiktet, värmen gör gott för min själ. Jag öppnar fönstret ut mot staden och låter havsvindarna från Aqabaviken leka med mitt morgonrufs. Vindarna är starka idag. Inte lång tid efteråt hör jag bönutropen dåna ut över stadens alla vrår. Ett inslag i atmosfären som jag har börjat vänja mig vid, och faktiskt uppskattar. Skillnaden mellan bönutrop och kyrkklockors ringande är inte så märkvärdigt stor trots allt. Det beror på hur öppen man som person är inför andra kulturer.

Jag blickar ut över staden och havskusten, med de mäktiga bergen bakom, och känner mig aningen sorgsen till mods över den växande klyftan mellan vår värld och denna värld jag befinner mig i nu. Den skarpa "röda linjen" mellan Israel och Jordanien synliggörs nästan för mina nakna ögon, och min oförståelse är enorm inför det faktum att tre religioner med tron på samma Gud, kan resa så höga murar emellan sig. Hatet, missförstånden, och hämndlystnaden växer sig större och större för varje dag som går, mellan judar, kristna och muslimer. Kommer jag någonsin att få se ömsesidig respekt och tolerans mellan människor emellan oavsett deras etnicitet och religiösa bakgrund, under min livstid?

Vi åkte en tur ner till Jordaniens södra kust, sm endast ligger en tiotal kilometer ifrån den Saudiska gränsen. Havet bredde ut sig, skimrande blått och majestätiskt. Solen sken ovanför oss, men vindarna drog i oss. Det blev väl för kallt efter ett tag, men det stoppade inte Aida från att lägga sig ner på stranden, insmord i sololja, huttrandes som en iskall fiskpinne, för att tillvarata varenda solminut given. Aldrig förr har det stämt så väl in att "vill man vara brun och fin, får man frysa och lida pin".

Imorgon väntas Petra. Jag ser riktigt fram emot det!

Aqaba.