Inhumanity

Minns förintelsen, minns de människor som föll offer för den farliga kombinationen av mänsklig ondska och likgiltighet. Men minns likväl alla de som föll offer under de krig, folkmord och förföljelser som skedde före och efter andra världskrigets oförglömliga händelser.

Den dagen vi slutar att minnas, när vi slutar bry oss om våra medmänniskor och när vi slutar uppröras över orättvisor runtom i världen, må den dagen aldrig komma, det är  då vi återigen kommer att få bevittna avskyvärda handlingar mot våra nästa.

"The experiences of the past teach us that indifference, the false belief that one may not worry about the injustice against someone else, is actually injustice's greatest ally. (...) we have the power to hold back the tide of injustice instead of standing in silent witness until it engulfs us all". 

- Kofi Annan

Buchenwald - 16 april 1945.

Intensivläkare

Min fyra veckors långa praktik på anestesin är nu över och det känns väldigt bra. Jag har blivit så mycket säkrare på vissa praktiska moment, som exempelvis att säkra intravenös åtgång eller ventilera patienter. Jag har lärt mig att systematiskt genomgå en kritisk sjuk patient, blivit säkrare på syra-baser-status och att stabilisera instabila patienter. Och fått prova på så många olika saker, som att intubera, lägga spinalbedövning och springa tvärs genom sjukhuset med en hjärtstartmaskin. Det är saker som jag inte lär få göra förrän om många herrans år, om ens då.

Vad är mitt intryck då? Jag är så glad över att jag valde vågat när jag prioriterade förra året. Tänk vad jag hade missat om jag varit "feg" och velat återgå till pediatrisk avdelning igen istället för att prova nya och i min mening svårare saker. Anestesin och neurologi har jag alltid likställt med svårt och avancerat.

Jag kan tänka mig att återkomma. Jag har fått mersmak för det intensiva förloppet och det är så spännande och krävande. Anestesipersonalen är som rockstjärnor på ett sjukhus. De behövs i alla operativa procedurer, driver intensivvårdsavdelningarna och alla ringer till dem när det uppstår svårigheter med att lägga venflons eller företa lumbalpunkturer. Anestesi- och intensivsjuksköterskorna är så duktiga och kompetenta. Intensiv- och narkosläkare är alla anestesiologer som har valt var sin inriktning. Jag kan klart tänka mig att jobba som det förstnämnda. Time will tell, my friends. Time will tell.

Ignorera påsarna under ögonen. Var så trött igår... Btw, det är omklädn.-rummet och ej wc.

På Förlossningsavdelningen

Jag var på ännu ett pass med anestesins primärjour igår. Det blev ganska sent igen utan att jag egentligen lade märke till det. Tiden bara gick och plötsligt var klockan mer än elva på kvällen. Jag är bara en sådan utpräglad nattmänniska att alla framtida dygnspass kommer passa mig alldeles utmärkt.

Det inkom inte några traumapatienter igår. Men igår var vad jag skulle kalla ett BB-pass. Så många kvinnor som skulle få en epidural-bedövning innan födseln. För att inte glömma spinalbedövningar för de kvinnor som skulle genomgå akut kejsarsnitt. Det är lika kul att bevittna ett barns ankomst till världen, precis varenda gång. Men jag är glad över att jag inte är kvinna och ska behöva bära på och föda ett barn, även om det är Guds bästa gåva till mänskligheten. Jag hade nog ropat efter en epidural direkt eller krampaktigt tagit fatt i narkosläkaren och insisterat på lustgas eller full bedövning, bara för att slippa smärtan.

Det värsta är väl ändå efteråt, när kvinnorna har spruckit, ibland ända ner till analöppningen... De är lyckliga att ha fått ett friskt och livsstarkt barn och även lyckligt omedvetna om hur illa det ser ut i underlivet. Då kommer narkosläkaren och ryggmärgsbedövar igen, innan gyn/obs-läkaren lappar ihop den nyblivna mamman. Det tog cirka en timme för varje kvinna att bli hopsydd igen. Jag är djupt imponerad av hur fint det såg ut efter att den venezuelanska läkaren var färdig. Djupt imponerad.

Jag stiftade bekantskap med en äldre sjuksköterska som visade sig vara svensk. Kan ni förstå hur roligt det var att få prata svenska?! Så naturligt, så spontant. Klickar momentant. Men jag har blivit tämligen säker med min danska, och alltfler kommenterar om att det är svårt att höra min svenska accent. Det är på mina "bra" dagar då. På mina sämre dagar, tar tungan siesta.

Jag gick hemåt med lätta steg, efter att ha fått höra spädbarnsskrik hela kvällen. Sådan bedårande musik för öronen. (Kommer nog ångra de orden när en unge skriker natten igenom och ingen sömn jag får...)

Randomness

"What... ahh... where am I?!"

Total förvirring varje gång man tar en tupplur och vaknar upp till total mörker någon (-ra) timmar senare i soffan och undrar var man befinner sig. Så skönt att ta en tupplur när kroppen bara skriker av trötthet. Jag kan lägga mig ner på golvet och slumra till hur lätt som helst.

Jag drömmer alltid en massa underliga saker. Drakar, fiktiva fiender, att jag är superhjälte av något slag, eller katastrofer som händer bland de egna. Sen vaknar man abrupt från Törnrosa-sömnen och har dreglat över hela ens tröja.

Såg en FB-väns status i dagarna som påminde mig om att vid veckans slut, är vi klara med två tredjedelar (2/3) av läkarprogrammet. So crazy. Det känns i kroppen min att det inte är långt kvar. Det är på fullaste allvar nu, och jag måste förbereda mig bäst jag kan under de resterande två åren. Annars kan jag lika gärna gömma mig i något laboratorie och syssla med mikroorganismer istället. Inte för att det inte är ett hederligt läkarjobb, men ni förstår... noll patientkontakt = inget utrymme för fatala misstag.

Så där osexigt är det ja, med halvöppen mun...

Days of My Life

Så jag berättade för er att jag var i Malmö över helgen för 'thanksgiving'-middagen med familjen. Syrran kom hem i år, vilket inte har hänt sedan hon flyttade ut. Så vi samlade alla goda anledningar att fira, till en och samma dag. Vi tackade för det gångna året och hoppas på ett bra nytt år under drakens tecken, samtidigt som vi firade både pappas och Davids födelsedag. All mat och tårta gjorde att jag inte kunde röra mig ur fläcken... Mamma är som mammor brukar vara, öste på en massa mat i min skål samtidigt som hon påtalar hur "tunn" och "spinkig" jag har blivit.

Suddig bild, men jag gillar hur naturlig den är.

Sedan besökte jag templet också, innan jag skulle hem till Danmark igen. Oftast gör man det natten mot nyårsdagen (måndag), men jag kunde ju inte vänta på tolvslaget. Hade det varit i Asien, skulle massa fyrverkerier och smällare avfyras. När vi var yngre, brukade vi spara massa smällare till kinesisk nyår och smälla av på nyårsdagen till grannarnas förskräckelse. Vi bodde på Rosengård, och de trodde väl att det var skottlossning. En gång ville de ringa brandkåren för att det kom så mycket rök från smällarna.

Nu är det inte många dagar kvar på praktiken och jag tror att jag börjar förstå intensivläkarnas tankebanor. Jag har fått en patient att följa/ronda på denna vecka och det är både roligt och lärorikt. Vad ska jag säga, det är inte så mycket kommunikation, eftersom patienten är så dålig, men man behandlar utifrån blodprover och bildundersökningar, där man följer sjukdomsutvecklingen. När en överläkare läser igenom ens journalnotat och skämtsamt kommenterar att det är bra och att man snart kan börja jobba där, då är ju resten av dagen räddad!

Happy Chinese New Year!

Önskar först och främst min familj välgång och god hälsa under Drakens år! Till alla mina nära och kära, önskar jag er ett välmående år.

新年快樂

萬事如意

身体健康
歲歲平安

 
May the celestial dragon bring great good luck to everyone!

Hot Pot

Hemmalagad het gryta med massa smaskiga ingredienser! Nu firar vi 'thanksgiving' à la chinese style, ett måste för varje kinesisk familj, innan det kinesiska nyåret inträder. Nu hugger vi in på maten, bröder och syster!

Published with Blogger-droid v1.7.4

På Akuten

Praktiken flyter på som vanligt och jag får se en massa. Jag är på intensivavdelningen nu, om jag har glömt att berätta det. Men då och då går jag med primärjouren för att få se fler områden och andra intressanta moment. Igår var en sådan dag.

När jag går med primärjouren, hoppas jag på att det kommer in intressanta fall till akuten. Visst är det hemskt egentligen att jag tänker så, men jag kan ju inte hoppas på att det inte kommer in akuta patienter under mina pass när jag själv ska stå där, eller hur?

När klockan blev nio på kvällen och jag tänkte runda av min dag efter snart fjorton timmar på sjukhuset, ringdes ett hjärtstopp/respiratorisk insufficient patient in. På dagarna myllrar det av personal, men om kvällarna får jag en chans att komma till. Jag hjälpte till med att maskventilera efter ankomsten. Det låter enkelt, men jag fick ärligt talat kramp och mjölksyra i mina armar och fingrar efter ett tag. Jag har inte de största händerna och patienten hade inte precis ett litet ansikte heller.

Kortfattat, har patienten en komplicerad sjukdomshistoria, över 80 år gammal, EKG/EKO, ultraljud- och CT-scanningar visade inget som kunde förklara symptomen, men under förloppet kunde ABC hållas stabilt. Plötsligt efter scanningen blir pt ostabil och svarar inte på medicineringen och blodtrycket störtar.

Sedan går det snabbt, insatser görs, bakjourer rådfrågas, intensivvård verkställs, men patientens medvetandegrad börjar svikta. Det är nu som det medicinska etiska dilemmat börjar. Vad är ett värdigt liv? Vad är den dagliga funktionsnivån, kan patienten klara en operation, kommer överlevnad betyda att man sitter som en grönsak under de sista åren av sitt liv? Vad är en värdig död?

Det enades bland läkarna om palliativ vård. Jag fick en klump i halsen när jag insåg vart vi var på väg. Att få hjärtstopp och inte kunna få igång hjärtat igen, är för mig lättare att acceptera. Jag och primärjouren gick därifrån när de anhöriga var på väg in. Det fanns inget mer vi kunde göra.

Det hade blivit sent och klockan hade passerat midnatt. Det var dags att gå hem nu. Primärjouren fortsatte vidare till sina nästa patienter men erbjöd att briefa förloppet med mig ifall jag önskade det. Jag tackade för kvällen. Med en massa tankar i huvudet, fortsatte jag ut i natten. Gatorna låg öde och den kyliga luften kändes så behaglig mot mina upphettade kinder.

Published with Blogger-droid v1.7.4

What Asian Dads Say

Jag trillar av stolen på grund av mina krampaktiga skrattanfall...! Vill du se hur vi har det, se YouTube-klippet. Hilarious! :-D

Emptiness

Det sker varenda gång, samma tomma känsla. Jag har under de senaste dagarna njutit av att ha haft "Inheritance" (C. Paolini) som sällskap. Jag har verkligen försökt fördröja det oundvikliga, genom att läsa varenda ord, varenda bokstav. Smakat på varje ord och mening, gestaltat den fantastiska värld som utspelar sig framför mina ögon, levt mig in i och med i Alagaësia.

När sista ordet lästes, infann sig en underlig tomhet som det alltid gör när jag åter träder in i vår värld, in i verkligheten. Jag både älskar och hatar det. Älskar för att läsningen ger mig sådan ro för själen, men hatar det när tomrummet ekar högt i mina öron efteråt.

Vad gör jag då inte för att ge föda åt denna känsla. Dessa toner ljuder av mystik, stilla saknad och smärta.

Dearest brother!

Mina hjärtligaste gratulationer till min lillebror på Hans födelsedag! Jag hoppas att han blev ordentligt gratulerad med kort, blommor... eller, vänta... hans generation gör inget sånt "töntigt", än. Men massa sms, meddelanden och oväntade kramar från (o)väntade håll. :-)

Önskar min käre bror lycka, glädje och klarhet! Må ljuset tjäna och vägleda Dig genom livets prövningar och beslut.

Ge dig till tåls, din festmåltid ska inte vara sämre än syrrans. Vi firar kungligt till helgen när hela familjen ska samlas! Jag behöver ingen önskelista, allt är bestämt redan. :-)

Love you, 大哥.

(Nej, han är inte längre än mig, än. :-P)

Sunny Sunday

Ljusblå himmel och strålande solsken har det varit under helgen här i Odense. Jag gläds och ser fram emot våren när blommor och blad börjar synas igen. Man blir bara så mycket mer energisk när den gula apelsinen väljer att uppenbara sig!

Hade under veckoslutet ett längre pass på praktiken tillsammans med primärjouren. Jag tror att jag fick upp ögonen för en del av anestesin som är mer lockande än att bedöva patienter innan de ska operera sitt knä, höft eller skuldra. Det var traumapatienter, som anestesiläkaren skulle skulle stabilisera trycket och cirkulationen på, det var akuta gastroskopier, akuta kejsarsnitt... Det var den andra sidan av myntet som jag fick se, och det tilltalade mig.

Jag var helt såld när de fick fram barnet och man höll andan under den millisekunden innan barnet tog sitt första andetag och började skrika. Mitt lilla manshjärta smälte på plats och jag blev helt varm och glad inombords. Kunde inte sluta le. Min allra första förlossning som jag har fått bevittna. Det måste vara bland det roligaste med att vara läkare i gynekologi/obstetrik!

Helgen har gått lugnt till, med middag ute med vänner. Sedan har jag slutligen fallit för frestelsen och köpt den sista delen i "The Inheritance Cycle", jag verkligen gillar den fantasy-serien så mycket.

Paradise

YouTube är en guldgruva, bara man vaskar tillräckligt länge kan man finna guldkornen. I och för sig är jag bekant med Jon Schmidts pianospel sedan tidigare, men visste väl inte att han hade gått samman med en cello-kollega, Steven S. Nelson, och startat "The Piano Guys". Deras senaste makeover/cover av Coldplays "Paradise" är något särskilt extra. Jag älskar de afrikanska rytmerna till tonerna av grand pianot och cellon.

Sjukhusdramatik

Det var en intressant och bra dag på sjukhuset idag. Det handlar mycket om vem man lyckas hiva fatt i och personkemin personerna emellan! En riktig kompetent och pedagogisk ST-läkare, fick jag gå med idag. Jag sög upp all information som en svamp.

Anestesiläkare ska vara på plats hos traumapatienter som kommer in till akuten, samt ha hand om hjärtstopp på sjukhuset.

Den här läkaren är lite av en fitness guru, vi skulle från bottenvåningen upp till en avdelning på tolfte våning och jag fick snällt följa honom uppför trapporna. När vi nästan var uppe, ringde telefonen och han kallades till hjärtstopp. Det var bara till att börja springa; till närmaste hiss (prioriterad åtkomst med hjälp av särskild "akutnyckel"), genom korridorerna så att de vita rockarna fladdrade, be folk gå ut från hissen för att vi ska använda den och till målet...

Där fick jag dagens motion. Satsar på att haka mig fast vid honom igen imorgon. Gymkortet känns plötsligt så överflödigt...

Huvudprincipen är att skapa fria luftvägar, 2 inblåsningar varvat med 30 kompressioner (i takten 100/min). Går det inte att ge inblåsningar av en eller annan grund, ska kompressioner utföras. Man ska larma 112 innan hjärt- och lungräddning påbörjas!

Andra praktikveckan

Dagarna löser av varandra och vi är redan inne på andra veckan på året och min praktik på anestesiologisk avdelning. Närmare bestämt är jag på anestesiavsnittet på ortopedkirurgisk avdelning, för anestesi ska ju göras för att patienter ska genomgå operationer och inte för skoj skull.

Vad gör jag om dagarna? Ja, ränner efter läkare... tränger mig på hos sjuksköterskor för att få händerna på patienten. Lägger dropp, manuell ventilering, lägger larynxmask, assisterar vid spinalanestesier och diverse nervblockader i övre och undre extremitet. Man lägger interscalenär blockad vid operation i skulder- och laterala halsregionen; infraklavikulärt plexusblockad vid kirurgi i armbåge, underarm och handen; nervus femoralis blockad vid kirurgi på lårbenet eller knät och slutligen blockad av nervus ischiadicus vid kirurgi på underbenet, ankel och foten.

Lite nördigt inlägg med många obegripliga ord. Men det får stå kvar. Ibland kan det vara kul att få läsa något som man inte begriper något av. Nu ska jag nörda mig ännu mer med anestesiboken.

Extra timmar på löpbandet..!

Var och brunchade idag med Rasha och en vän, jag tror inte att jag behöver äta ikväll. Heller inte fika mer på ett tag... (hah, vem försöker jag lura egentligen?) Men visst är mitt fat med efterrätt ganska mumsig? :-P Ville egentligen lägga två tårtbitar till (ytterligare smaker), men skämdes lite och tror inte att jag hade orkat. Oh yes, jag slickade rent tallriken. Mamma har lärt mig att man inte kastar mat. "Tänk på barnen i Afrika, Steve", brukade hon säga.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Departures

Fick tag i en hyfsat bra film häromdagen, en japansk produktion som heter Okuribito (Departures) och blev Oscarsbelönad för bästa utländska film 2008. Den väckte eftertanke och känslor kring den vägen som vi alla ska gå, genom dödsporten. Värd att se. Men musiken är något helt speciellt, jag älskar cello och Joe Hisaishi skriver underbar musik!

Piano Solo - Pirates of the Caribbean

Jag tror att jag höll andan under dessa 2:11 minuter. Makalöst pianospel! Önskade att jag bara fick en procent av hans fingerfärdighet på pianot...