The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Kalla handen hos danskarna

När jag som bäst slösurfade på jobbet idag, kom jag av någon anledning som jag inte kan minnas, till en dansk tidningssajt som behandlade det infekterade ämnet angående svenskar som fyller alltför många platser på den danska läkarutbildningen. Det beror ju helt klart på att de danska reglerna hittills har gynnat elever med svenskt avgångsbetyg. I Sverige har vi drabbats av betygsinflation, medan danskarna sällan använder sig av den högsta betygsintervallen. (Men som f.d. IB-elev kan jag inte låta bli att fisförnämt påpeka att ingen inflation har ännu drabbat IB-systemet.)

Jag, som svensk, kan faktiskt bara skamset hålla med danskarna i denna heta debatt som har rasat på senare år. Inte för att jag inte vågar ställa mig på tvären med de som jag troligtvis kommer att spendera mina nästföljande sex till åtta år med, utan för att det är orimligt att Danmark låter en fjärdedel av platserna fyllas med svenskar som mycket säkert åker tillbaka till Sverige efter avslutad utbildning. Det hade orsakat ramaskri om en liknande situation hade uppstått i Sverige.

I artikeln väcks förslaget om att införa arbetsplikt i Danmark efter avslutad utbildning. Vilket faktiskt kan vara en god idé. (Så länge man inte döms till en hel livstid i landet!) Personligen hade jag mycket väl kunnat stanna kvar och arbeta i Danmark, så länge man trivs där och kan hantera språket väl. (Men om man inte hanterar språket efter sex år så är det något som ... ja, ni förstår vart jag är på väg.)

Jag är faktiskt en av årets 172 lyckliga svenskar som blev antagna till den danska läkarutbildningen. Jag känner därför att jag ställs inför ett "lyxproblem" ifall jag även blir antagen till den svenska läkarutbildningen. Vad väljer man då mina vänner? (Jag känner alla mordiska blickar kastas mot mig nu...)

0 COMMENT(S):