The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Livet och Döden

Under sommaren när jag arbetade på ett vårdhem, fick jag för första gången komma i kontakt med åldrande och sjukdomsförlopp på riktigt nära håll. Det var den nakna sanningen helt blottad för mitt öga. Jag försäkrar er att det inte var någon vacker syn. Det är i ett tillstånd som vi inte vill finna oss själva i, när den sista färden stundas. Att leva och dö med digniteten i behåll är viktigt.

Fram till den punkten innan jag började på jobbet, var Döden något fasansfullt, fult och fruktat. Det var helt enkelt ingenting som jag ville kännas vid, speciellt med tanke på min ringa ålder. Men när man ser hur vissa patienter lider, trots den blytunga medicineringen, då modifieras ens inställning. För vad är då meningen med Livet, när allt som är meningsfullt att leva för är borta? Vad är man, när man är ständig liggandes till bädd lidandes, i behov av ständiga medicinkurer och utan någon nära eller kära (vid liv) som bryr sig om en längre? Det är då som Döden välkomnas. Döden kan faktiskt vara något fint, en befrielse och inte minst ett ljus i mörkret.

Ens förhållningssätt gentemot Livet och Döden spelar en central roll i yrken inom vården. Därför känner jag att jag har fått en oerhörd erfarenhet genom vårdjobbet. Jag kan inte i ord beskriva den känslan som när man står i samma rum med en nyss bortgången person; en som man har umgåtts, pratat och skojat med. Man har upplevt Livet i personen, som nu är släckt för alltid. Man glädjs åt att lidandet slutligen är över och att man har varit ett stöd, en glimt av solsken under den svåraste av stunderna, men likväl är det oerhört påfrestande. Hur bär sig läkare och andra yrkesgrupper inom vården åt egentligen? Men som min allvetande läkarvän i Uppsala så snällt upplyste mig: "Man lär sig med tiden, Steve. Man lär sig..."

0 COMMENT(S):