The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Den stundande flyttningen

Det känns alltid lite svårt när man ska rota upp sig och flytta vidare till sin nästa plats här i livet. Även om det har varit svårt många gånger, har det trots allt funnits glimtar av glädje som strålar starkt. För så är det ju med de flesta saker här i livet, ingenting är antingen svart eller vitt, utan många saker hamnar i just gråzonerna. Jag vet att jag många gånger har längtat bort och har önskat att saker och ting skulle varit annorlunda, men det är inte alltid som man kan undvika Verklighetens sargade ansikte. Min ursprungliga plan var att flytta redan efter gymnasiet, kanske det kan påminna om hur pass ivrig den fågeln inuti mig är, på att äntligen få sväva fram över de blåa oceanerna mot soluppgångens skönhet i öster.

Det är också därför som jag stundtals kan känna mig kluven; viljan att få åka härifrån så snart som möjligt, men även att jag känner att det finns saker som jag inte vill lämna bakom mig, saker som är av största betydelse. Jag försöker intala mig själv, att som ett energilös och glädjelös skal, kan jag inte vara till någon hjälp överhuvudtaget. Men för den som verkligen behöver det, är enbart den fysiska närvaron i allra högsta grad viktig. Den skuldbeläggande rösten inuti mig, frågar mig iskallt hur det ska bli med dem när jag är frånvarande. Hur ska det gå? Tänk om de väljer fel väg?

Jag försöker inte på något sätt glorifiera mig själv eller antyda vilken storsint människa jag kan vara. Men det känns vemodigt att inte lägga mer energi på att göra något som man vet hade kunnat göra en stor skillnad. Är man en egoistisk person då? Jag känner att mitt syfte här, är utagerad. Det finns inte mycket mer som jag kan göra inom dessa ramar. Det är snart dags att packa flyttlådorna och dra västerut...

www.freedigitalphotos.net

4 COMMENT(S):

Gubben!
Gräv inte ner dig i skuldkänslor. Inget du kan göra som kan förändra situationen ändå. Du har agerat som bollplank i hela ditt liv så nu är det dags för dig att finna dig själv på egen hand och på dina egna vilkor. Dock kan man tycka att forsätta hålla kontakten och inte bryta tvärt vore en idé. Men det skulle jag väl inte tro om dig.
Lycka till med lägenhets letande!
Dai sao

 

Steve, du kan inte alltid finnas till hands! Tänk nu lite på dig själv=)

 

Äsch...inte för att jag har tretusen ton livserfarenhet i bagaget (ja det har jag ju nästan iofs hahaha), men du kan inte känna dåligt samvete för att du letar dig vidare i livet. Ta sats och kasta dig iväg. Du kommer alltid i det långa loppet ångra det du INTE gjorde. Flyg iväg och hitta lyckan på vägen. Och hittar du inte lyckan så hittar du livserfarenhet och det är minst lika mycket värt. Jag tänker på dig och hoppas på dig när du ger dig iväg, Stevie! Kram/Filip

 

..tack vänner.. :) *kram*