The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Hjältedåd?

Det var en trevlig dag idag, av någon konstig anledning. Jag gick faktiskt, hör och häpna, med ett leende på läpparna på gågatan. Jag måste ha sett väldigt sympatisk och trevlig ut, eftersom en av de där (desperata) medlemsvärvarna vågade komma fram till mig. Annars brukar jag alltid bara ge de en (ond) blick, och de vänder snabbt som attans på ryggen för att tortera någon annan stackare istället.

Tjejen som kom fram till mig, värvade "hjältar" för Erikshjälpen, där dessa hjältar blir månadsgivare till organisationens arbete med barn världen över. Med tanke på att Erikshjälpen har ett 90-konto och att deras administrativa utgifter utgör cirka tolv procent av samtliga inkomna bidrag, är det en någorlunda seriös organisation. På det goda och givmilda humör som jag var på, skrev jag under och blev en hjälte för dagen. Lättroad som jag är, blev jag än mer glad i hågen när hon utbrast i ett förtjust rop: "VI HAR EN NY HJÄLTE! WEEHOO!", mitt på gågatan!

SÅ nu har jag en hel slänt med ungar någonstans i världen. Man blir ju typ som en fadder, bara att jag inte vet vilka de är, eller vad de heter. Roligt! Dagens goda gärning..

*

Dessutom måste jag bara upplysa om att jag idag har fått skivan som vi spelade in med gitarrensemblen i våras. Min första reaktion efter att ha lyssnat på den? Terribly awful! [Red. 16/12] Det "plongades" igenom varenda låt i skivan, utan att någon form av musikalitet, i form av frasering eller nyansering, märktes någonstans överhuvudtaget. Det var nära att även dynamiken glömdes bort. Men (det finns alltid ett men) en live-version av en tangolåt som vi spelade upp på Konserthuset, låter ljuvlig! (Får jag lov att skryta med att jag tog kommandot för min stämma vid det tillfället?)

Ska vi säga att den skivan blir nästa fests höjdpunkt, mina vänner?

0 COMMENT(S):