The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Livets små glädjeämnen

Det är tur att jag är av den mer lättroade typen! Hur hade jag annars orkat ta mig fram här i livet? Ett exempel från i tisdags när jag var ute med min långe vän (låt oss kalla honom för Andreas fortsättningsvis), vi åkte runt så länge att blodsockerhalten hos mig hann sjunka riktigt, riktigt lågt. När då Andreas vän, Angelica (även hon i behov av socker), stannade till vid en Statoil mack för att handla lite sött, var jag självfallet inte sen att hänga på.

Efter fem minuter och med min älskade Snickers tryggt i min mage, började diverse bieffekter visa sig. Jag lekte "följa Andreas" utan att medvetet tänka på det, jag fnittrade så hysteriskt högt för uppenbarligen ingenting, att jag ådrog mig många underliga blickar på stan, och jag var spralligare än en sprattelgubbe. Kalla det för sockerkick eller överdrivet lättroad, men roligt var det i alla fall!

En allvarlig typ som jag är (vid "nyktert" tillstånd), måste jag självklart tillägga att det förmodligen berodde på att jag var i gott sällskap. Men det känns som att de tillfällena blir färre nuförtiden. Sedan när man flyttar härifrån, blir nog möjligheterna att träffas ännu mindre. Vad ska jag göra utan min regelbundna dos av Andreas?

Lite senare idag ska jag iväg och repetera låten "Tears in heaven" tillsammans med en annan gitarrist och en sångerska. Det kommer att låta väldigt vackert i kyrkan imorgon. Så tårfyllt vackert...

0 COMMENT(S):