The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Terapi för själen


Så är ännu ett sammanträde med "mitt lilla band" avklarat! Visst är det ganska innovativt att ett tiotal gitarrer i olika storlekar försöker samspela med varandra. Betoningen ligger just på ordet försöker, för just nu är jag allt annat än stolt över vad vi lyckas åstadkomma. Jag tar inte i när jag säger att årets upplaga är extremt blek jämfört med föregående år. (Och lilla jag har ändå varit med ett bra tag nu. Känner mig nästan som Gammelsmurfen bland pysslingarna.)

Men under de få stunder som vi lyckas sätta låtarna, är känslan underbar. Det är också anledningen till att jag har dröjt mig kvar så länge. Musik är sannerligen terapi för själen! Det är en sak att man lyssnar till bra musik, men att själv kunna skapa musik är en gåva sänd från himlen.

Jag som hade planer på att bjuda in vänner till vår lilla konsert hos Frälsningsarmén i slutet av denna månad. Nu får jag tänka över det om det nu visar sig att vi inte lyckas spela klockrent innan konserten i fråga. Det är ju ingen idé att komma och lyssna på en halvkass föreställning ändå!

Förresten, kommentarer hade ju varit roligt lite då och då. Annars känns det som att jag pratar med min onda tvilling. Jag ser att besöksantalet går uppåt, men vem vet om det inte är min lilla lustiga syster som sitter och zappar fram och tillbaka, bara för att göra mig glad..

3 COMMENT(S):

jag ÄR din onda tvilling ... ;-)

 

Steve, jag vill ändå se konserten!!

 

Jag vet Jenny! :P
--
Karolina, jag ska tänka på det..hehe :P Nej, vad taskig jag är! Klart du får komma! Jag ska få fram tid och plats när det närmar sig..