The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Malmö sweet Malmö

Jag förstår ärligt talat inte hur affärsmänniskor eller Carl Bildt orkar med alla dessa ständiga resor kors och tvärs över världen. Det tar faktiskt på kroppen. Det verkar som att kroppen ändå känner av att man färdas i trehundra kilometer i timmen till ett annat ställe och tillbaka (eller hur snabbt ett tåg nu färdas). Sen är det ju självklart en stor skillnad mot att färdas i regeringsplan med det flashiga livet i kabinen med vit skinnklädsel...

Man måste vara på hugget i Danmark! Mesar får ingen bostad. Man måste ringa ner dem och babbla en massa oförståelig "svedansk" i örat på dem, att de blir rent lea och ger dig en tid att se på lägenheten ifråga. Jag var först ganska mesig och skrev "hyggelige" mail och presenterade mig själv på det mest underbara sättet, för att locka dem till att kontakta mig för en visning. Men ack, vad svenskt det är. Tror du verkligen att de läser igenom de mailen som strömmar in? - Hah! Din lilla naiva pojk, Stevie. Ditt meddelande slängs väl antagligen direkt i papperskorgen.

Efter den första visningen i måndags, blev jag rent svettig. För jag överdriver inte alls när jag säger att den är hemsk. Det var lika stort som Harry Potters skrymsle under trappan, och med grova träplankor till golv. Jag såg skrämt på golvet och tänkte mig ett scenario där jag vaknar upp på morgonen och får en träflisa i ena stortån när jag sätter ner fötterna på golvet, varefter jag "ajande" hoppar omkring på ett ben.

Det värsta var nog att det fattades en toalett... För att få tillgång till en toalett var man tvungen till att gå ut från "lägenheten" och sen gå ner i källaren där en liten toalett utan handfat stod och väntade. En liten gul, naken glödlampa hängde ned från taket. Och var är duschen undrar ni då? Jo, det ska jag tala om för er, mina vänner, att den stod mitt i köket! Förstår ni nu kanske varför jag blev rent förfärad och febrilt började leta upp fler lägenheter på Odense Centralbibliotek?

Men även det dåliga för med sig något gott ju. Hade jag inte gått och sett på den ovannämnda lägenheten hade jag inte ringt till nästa ... och nästa... Jag ville gärna få visningarna redan på tisdagen, men det var speciellt två som inte kunde och bad mig återkomma på onsdagen. Onsdag?! Betyder det att jag behöver övernatta igen? (Med vad det nu kan innebära att bo på vandrarhem.) Jag var så trött, så trött att jag verkligen inte orkade mer. Men jag ändrade mig efter någon timme och ringde tillbaka för att avtala tider.

Idag när jag än en gång var på väg till Odense, ringde det plötsligt i min mobiltelefon. Vem ringer klockan tio på morgonen? Det var den första visningen som blev inställd... Vilken underbar start på dagen! Jag dök in till biblioteket igen för att ockupera en av datorerna, för att återigen få fram vettiga nummer att ringa. Men inte många nya lägenheter dyker upp över en natt. Efter att en tant otåligt stod och knackade med sin käpp mot golvet alldeles bredvid mig, gav jag upp försöken och lät henne slippa vänta mer.

Jag satsade allt på ett kort (för att få det att låta dramatiskt) och gav mig tidigt av mot den andra visningen i regnet. Var tidig och fick därför stå och vänta i minst en kvart. Men den som väntar på något gott... Jag fick chansen att se på lägenheten först, och när jag såg andra intresserade komma in blev det fart på mig. Jag rända omkring och tittade lite, petade lite. Jag har aldrig tagit ett så stort beslut så snabbt. Babblande på svedanska om att jag gärna ville ha lägenheten, fick jag telefonnumret till fastighetsförmedlaren, varefter jag sprang genom halva stan för att leta upp en mynttelefonautomat för att kunna lägga beslag på lägenheten. När jag hämtade kontraktet fick jag veta att åtskilliga andra också hade ringt upp, men först till kvarn får först mala...

Hursomhaver, det är en tvåa på femtio kvadratmeter fördelade på två plan, där köket/allrummet är på plan två, medan sovrummet, toaletten och hallen är på plan ett. Riktigt trevlig faktiskt! Men saftig hyra, ska se hur mycket bostadsbidrag jag kan få ut...


Den som kan lista ut vad bilden föreställer får en bamsekram!
(Nej syster, du får inte vara med...)
Red.: ...för systern vet redan.


5 COMMENT(S):

men stevo.. vad är det här för lyxtrams?! Ska du bo i en tvåa på 50 kvadrat själv? Nu får du väl ändå ge dig!

Ja *suck* det är uppenbart att folk som bor hemma hos föräldrarna för länge inte har en aning om hur studentlivet egentligen är... :p

 

VAR HAMNADE VÅR KONVERSATION NÅGONSTANS DIN TÖNT??? Lönt att jag var finurlig och kom på världens bästa dialog när du inte ens har med den. *surar*

 

Jenny, jag är medveten om att jag har tagit en relativt dyr lgh. Men vad ska jag säga, jag tog det första bästa... Är det för dyrt så flyttar jag sen, så enkelt är det. :o)

Syster, kom du på den?! Du menar att du oavsiktligt spelade upp monologen själv! :P Och det är inte många som förstår vår torra humor :P haha

 

Till Steve o Steves syster:
Kära kusiner....hrm....ni är väl fullt medvetna om att ni fortfarande bor hemma hos era föräldrar. Då frågar jag er "Varför i hela fridens namn skriver ni saker till varandra som ingen annan förstår i bloggen?" Att kära Betty skriver kommentarer angående dina texter är ju kul, men andra konversationer som ingen fattar kan ju faktiskt göras personligen tycker jag. ;P

 

:P det bidrar till mystiken, Amy-såo!