The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Nyinflyttad och nydansk

Så var den saken klar, jag är inneboende hos danskarna och har fått över hela mitt liv i några flyttlådor. Jag trodde att det skulle vara en känsla av lättnad, när stunden väl var inne, men ack vad korkad jag kan vara ibland. Som många visa själar så väldigt ofta har påpekat förut, finns det inga ting som antingen är svarta eller vita. Därför att mycket hamnar just alltid i gråzonen. Även om vissa omständigheter gör att jag trodde att det skulle vara lätt, märker jag nu att de små ljusa detaljerna som alltid fanns närvarande på något sätt, är just det som stretar emot min frigörelse.

Jag är inte helt säker på vad min kusin syftade på när han rådde mig att inte ta med föräldrarna på flytten, men jag märkte efter ett tag vad han möjligtvis syftade på. Min mor menade självklart bara väl när hon så hjälpsamt organiserade och plockade upp saker ur flyttlådorna, medan jag monterade möblerna. Men rapporter kom hela tiden om hur, var och varför saker låg där de låg. Ni tycker möjligtvis att det är konstigt att jag lät ha med min mor vid min utflyttning, men tänk er om hon inte hade fått följa med, vilka ledsna miner och puppy eyes hade jag inte fått utstå under lång, lång tid framöver? Det är hennes bearbetningsprocess för att kunna släppa iväg sin äldste son. Sedan på vägen hem till Malmö antar jag att hon överväldigades av sina moderskänslor och fick nästan gråten i halsen när hon såg på mig, där jag satt mittemot henne i tågkupén (bläddrandes i mina papper).

Det känns som att jag befinner mig på någon form av "semester" här i Malmö under resten av veckan, sedan är det definitivt ett faktum att jag ska åka tillbaka till mitt hem i Odense, och påbörja nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel som ska fyllas med danska(-r), metertjocka böcker och flera dussin Benjamins (benranglar).

0 COMMENT(S):