The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

En läkares medkänslan

Jag kom att tänka på en av baksidorna med att vara läkare när jag tittade på ett avsnitt av Dawsons Creek. Det är mycket möjligt inte en av de bästa tv-serierna som har gjorts, men så har jag då bara TV4 att titta på här i Danmark. I detta avsnitt hade alla blivit äldre, och flyttat ifrån Capside, men besökte stan igen pga av ett stundande bröllop. Jen håller inne på en hemlighet för de andra som på sätt och vis avslöjas när hon plötsligt kollapsar på bröllopet.

En rad känslosamma scener följer, där Jen ligger på sjukhuset och visar sig lida av en akut form av vänstersidig hjärtsvikt som lett till lungödem, en dödlig åkomma. Jens' mormor försöker fortfarande dölja sanningen och skickar hem vännerna, men Jack känner på sig att något inte står rätt till. Hans manliga intuition visade sig vara korrekt och Jen berättar för honom om hennes dödliga sjukdom. De andra får reda på den grymma sanningen genom Jack, och under tiden känner jag att mina egna tårar kryper fram.

Jag kom att tänka på John. På vänskapen, på "the ups and downs", på vad som hände... såg parallellerna mellan verkligheten och tv-serien. Jag kan gott förstå och leva mig in i karaktärernas känslor i det ögonblicket. För hur bearbetar man en sån sak, som att se en vän ligga där och invänta döden? Man har tid att ta farväl i alla fall, eller kan man någonsin förbereda sig för något sånt? Kanske föredrar man att det händer plötsligt och oväntat för att slippa den plågande väntan?

Det för tankarna till det framtida läkaryrket, för hur pass känslomässigt involverad kan man låta sig bli, när man har dåliga besked att meddela anhöriga? Var går gränsen för en läkares empati; gråta en skvätt, säga några tröstande ord, eller ha det där medlidande ansiktsuttrycket och med en formell röst beklaga förlusten? Blir man med tiden kall och hård som granit inombords, men man gör och säger ändå de saker som förväntas av en, som praktiserande läkare, utan att egentligen mena det längre?

6 COMMENT(S):

ja och en sak som jag irriterar mig på, när jag ser typ House eller Grey's Anatomy är att dom berättar för patienterna som måste opereras akut, att dom antagligen kommer att dö!!!
Jag menar.. hallå! Om man bara har en halvtimme kvar att leva och sen kommer dö på operationsbordet- är det då på något sätt bra att vara rädd och ledsen de där 30 sista minuterna?

Vem hjälper det?

 

Är man inte kall som person nu så blir man inte kall efter några år heller, men man blir säkert bättre på att hantera känslorna och situationerna.

 

Lol, till jenny. I usa kan man bli stämd om patienten vaknar upp och upptäcker att doktorn har vidhållit information från henne/honom. Hela din karriär och många människors liv framöver står på spel för dem där 30 minuterna. Även i Sverige har man skyldighet att berätta allt för patienten som man tycker är nödvändigt, och frågar patienten om sånt du inte tänkt berätta måste du ändå säga sanningen.

Om hon ligger inne för lungödem lär hon nog bli behandlad. Och för en ung människa är det sällan dödligt.

 

Okay.. jag måste bara säga att bloggen blev ganska snygg..! Så jag förlåter dig för att du var så osocial på telefon!

 

Svårt ämne det här, att jobba inom vården handlar ju till stor del om att möta anhöriga, på mitt vårdboende har jag fått ta mycket tid åt att sitta med anhöriga och bara prata med dem eller trösta. Ni kommer säkert ha massa diskussioner/seminarium om just det här ämnet i under utbildningens gång. Man hittar nog sin roll förr eller senare.

Va fin din blogg blev förresten!

 

Ja, USA är verkligen one of a kind... Man kan tjäna bra med stålar där, men till vilket pris? Jag har för mig att läkarutbildningen i USA även lär ut till studenter HUR de under sin karriär undviker att bli stämd för diverse komplikationer... cynism står väl på den listan...

Det hoppas jag Karolina, men man vet aldrig, för den personliga utveck. är enorm! vem vet hur vi är om 3 år? 6år?

Hmm, behandligen hade tydligen misslyckats, Fattema... Vad säger du till det?

Betty, jag var inte asocial, det var du som pratade om allt som hade med ditt projektarbete att göra... :-P jag blev tyst och lyssnade istället...

caroline, det är nog som du säger att det är mer inom vårdboende/-hem som man har tid för anhöriga. Jag tror inte det finns lika mkt tid för det annars... Jag undrar verkligen OM vi kommer diskutera det så särskilt mkt. :-/ Och tack för kommentaren om bloggen :-)