The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Första tentans efterdyningar

Innan förra veckan, hade jag aldrig skrivit någon tenta. Jag var helt obekant med vad det egentligen innebar, förutom den bild som man hade satt samman utifrån de fragment som vänner och bekanta berättat för en. Nu så här i efterhand vet jag inte vad jag ska kommentera på. Det var inte alls farligt, gott folk. IB-slutproven var betydligt farligare vill jag påstå, men förmodligen ligger sanningen i att jag inte är helt obekant med pressade situationer.

Under IB-åren drillades man i att vara effektiv under provtillfällena och ställa in sig mentalt på att slutproven beslutade din framtid, för att se huruvida du hade nerverna att klara av dem tillfredsställande nog för att kunna komma in på din drömutbildning. (Nåväl, det räcker kanske inte alltid till för att få möjlighet att välja utbildningsstad/-land.) Även om jag minns att jag var ett nervvrak under sista veckorna som ledde upp till slutproven (och sabbade det allra första delprovet som var i Svenska, vilket olyckligtvis ledde till ett snäppet lägre betyg), lärde jag mig efterhand att lägga nervositeten på en rimlig nivå utan att det för den delen skulle stjälpa. Det är nog den egenskapen som har mognat under tiden efter gymnasiet och på KomVux.

När vi ändå är inne på gamla minnen, så måste jag bara säga att jag avskydde terminerna på Komvux rent kunskapsmässigt, det var understimulans för hela slanten. Men jag fann, och hade även de bästa stunderna med en speciell vän, sådana som jag inte hade haft på väldigt länge. När man minst anar det så händer det faktiskt. Komvux var även en nödvändighet för att hålla mig kvar på jorden och inte sväva bort. Många fördomar blev så att säga förkastade.

För att gå tillbaka till den gångna tentan, blev jag aldrig riktigt nervös. Det var enklare än vad jag vågade tro. Det gör för den delen inte att jag kommer att ha klarat av tentan med "flying colours", men väl över godkänt hoppas jag. Blir det på annat vis, måste jag verkligen ha tappat stinget och det får bli en hel massa meditation över vad som gått fel. (Min favoritreplik i samtliga Star Wars filmer, Master Yoda: "Meditate on this I will.")

Det känns verkligt nu, det känns verkligen som att man har kommit igång med det som man så har längtat efter. Dessförinnan var det en väldigt diffus känsla av att ha blivit strandsatt på en främmande planet med en massa underliga varelser som pratar med en... Men det är en överväldigande känsla av lugn och lycka som besitter en just nu. Det är tuffa, men så förbannat roliga år man har framför sig!

4 COMMENT(S):

Hej! Trevlig blogg du har! Jag går termin 5 på Karolinska Institutet och vår kurs har startat en kandidatblogg, kolla gärna in den! http://ks.bloggagratis.se

 

åh jag minns min första tenta. Och skräcken när jag fick reda på att vi hade fyra timmar på oss! FYRA TIMMAR?! så mycket kunskap hade jag inte lyckats banka in i huvudet under de två dagarna jag stresspluggade.

Och sen kom vår lärare in efter tio minuter och harklade sig och började prata.

"Är du GALEN KVINNA?" tänkte jag. Man kan ju inte PRATA under en tenta och jag försökte att inte lyssna på henne och bröt nästan bläckpennan i min iver att hinna med.

Efter 40 minuter hade jag hunnit igenom hela tentan, att äta en clementin och kolla igenom tentan igen.

Då insåg jag att IB inte är världen. Och att världen är trevligare mot dig.

Sen lämnade jag vårt svenska universitetsväsen för att plugga juridik i Tyskland.

Och då insåg jag att IB visst är som världen. Det är bara Sverige som är snällt mot dig... :-)

 

what a nice and wise blog you have! ^_^it's very inspirational!

 

Tack Frida, ni har en väldigt intressant blogg också! :-)

Du har nästan rätt Jenny :-) IB är som världen, det är bara Norden som är snäll mot dig...

Thanks Nilse! I hope you come back some time! :-)