The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Ett steg närmare en rättvis värld

Hör och häpna, Kalifornien tillåter äktenskap mellan samkönade par. Som den andra delstaten i USA, efter Massachusetts, är det nu möjligt för homosexuella (bi-, transsexuella) att gifta sig. Det första jag tänker på är: "Wow, att en delstat i USA tillåter det, medan 'liberala och fritänkande' Sverige har svårt att komma fram till om och hur vi ska tillåta samkönade äktenskap."

Domstolen konstaterar att när nuvarande bestämmelser begränsar äktenskapet för personer av olika kön så är de diskriminerande och strider mot lagen.
”Under dessa omständigheter kan vi inte finna att bibehållande av den traditionella definitionen av äktenskap utgör ett tvingande statligt intresse”, skriver domstolen.


Vi är ett steg närmare ett samhälle där människor inte ska behöva bli diskriminerade på grundlag av kön, religion, etnicitet, eller sexuell identitet. Jag är glad för alla de i Kalifornien som idag känner att det visst finns rättvisa i denna värld, som känner hoppfullhet inför framtiden och som känner att de äntligen har möjligheten att få sitt förhållande legitimerat och välsignat som vilket annat heterosexuellt par som helst. För när man tänker efter, vad är egentligen skillnaden på kärlek och kärlek?

3 COMMENT(S):

Vad fint att det händer just nu och att du skriver inlägget just idag (17 maj), på
international day against homophobia, idag är det 18 år sedan världshälsoinstitution avskrev homosexuallitet som en psykisk sjukdom! Heja Kalifonien och hoppas Sverige också snart skärper till sig.

 

helt rätt som vanligt steve.
Jag fikade med vänner i en annan stad igår och tro det eller ej, men lärde känna ett homosexuellt par för första gången. Det fanns ett annat par vid bordet (heterosexuellt) som var lika nyförälskat som de två killarna. Men medan det heterosexuella paret satt och kuttrade och småkysstes och höll händerna och tittade på varandra med ögon tindrande av förälskelse, så var den enda fysiska kontakten mellan de två killarna en "hej-kram" men inget mer.

Och jag tyckte så synd om dem, för det var uppenbart att de är vana vid att inte visa sina känslor offentligt. Just för att dom är homosexuella.
Och jag menar, herregud, att det ens ska vara något som är uppe för diskussion! Varifrån hämtar folk sina fördomar och homofobi?!

Jag hoppas att de snart får möjligheten att vara lika odrägligt kuttrande som ett heteropar på caféer.

 

:-) Det var ett rent sammanträffande, Caroline! Jag har faktiskt aldrig hört talas om den internationella dagen mot homofobi. Dessvärre finns det nog inga danskar här som gör sig särskilt mkt besvär över att uppmärksamma folk heller. Men jag såg planscherna i Malmö: "IDAHO - International Day Against HOmophobia" Klyftigt! :-)

Jag håller med dig där Jenny, det gör ont i själen när man får se sånt! Inte mkt har hänt när det gäller öppenheten jämfört med 100 år sedan. Visst syns regnbågsfärgerna mer och RFSL är mer aktiv, men om man inte är någon "schlagerbög" eller tillhör stereotypen av hur homosexuella ser ut och uppför sig, då får man allt smyga med det.