The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Årets pyromanfest till ända

Det är något fascinerande med eld, och har alltid varit det för mig. Var gång man står inför en sprakande brasa, får jag omedvetna ryckningar i antingen höger eller vänster mungipa. Man känner sig varm inombords (inte endast på grund av elden då) och frälst på något vis. Kanske är det den känslan som man tänkte på när man sedan civilisationens begynnelse använt elden som ett renande medium. Själen renas i skärselden, iranier hoppar över brasor på nyår, kineser kliver över eldar i tid och otid för att rena sig efter att ha varit med om "ogynnsamma" händelser eller på "orena" ställen...

Det kanske är denna kulturella bakgrund med eldar och brännande av diverse saker till gudarna där ovan eller avlidna släktingar, som har väckt denna fascination för eldar hos mig. För de flesta kineser är det brukligt att bränna låtsaspengar, kläder och smycken gjort i papper/plast för att de avlidna ska ha dessa saker att använda i livet efter detta. Därför fortsätter barnens plikt att ta hand om sina föräldrar även i efterlivet och förse de med allehanda "nödvändiga" saker. Man tror att en avliden familjemedlems tillfredsställelse med livet efter döden har en stor påverkan på alla efterlevande. Därför snålar man absolut inte med något till vare sig begravningen eller gravplatsen med tillhörande gravsten.

När vi var små hade vi därför en metalltunna som vi brukade använda för att bränna saker i vid särskilda helger och högtider. Jag hade sett min mor be så många gånger att jag redan vid åldern av sju, visste vad för slags ramsor man skulle säga när man bad till gudarna för att blidka dem och vilka ritualer som hörde till. När min farmor gick bort då jag var 4 år gammal, var saknaden enorm eftersom hon hade tagit hand om mig när föräldrarna arbetade. Även om jag var väldigt liten minns jag klart och tydligt många stunder från den tiden. Åren därpå när jag gick på dagis, brukade jag ibland rita och teckna som normala barn gör. Men vad jag sen gjorde av teckningarna kan anses vara mindre normalt. Jag brukade se till så att föräldrarna var ur vägen (och skvallerbyttan till syster också naturligtvis), sen så smög jag med mig en ask tändstickor och stack ut på balkongen. Där utförde jag mina ritualer och ramsor lite diskret och tände sedan på mina teckningar adresserat till farmor, som jag sedan lade i tunnan. Det var början på min pyromani, vilka tider det var...

Åren gick och teckningarna till farmor blev färre för att slutligen helt upphöra, och min pyromankarriär var till ända. Men jag tog fortfarande varje tillfälle till att få återuppleva eldens magi. Varje Valborgsmässoafton, när merparten av ungdomar var ute och söp sig hutlöst fulla, försökte jag alltid dra med mig John och André till Pildammsparken för att beskåda Majbrasan. När vi blev "pub- och klubblagliga" stretade de naturligtvis emot och ville hellre sälla sig till flocken av supande ungdomar, men jag lyckades ändå för det mesta få till en kompromiss där vi först var i parken innan supandet satte in. Det var också tider det...

I år hade jag varken en Majbrasa eller Johnny och Andy vid min sida, vilken snöplig Valborgsmässoafton!


3 COMMENT(S):

Vad vackert att du brände teckningar åt din farmor, jag blir aldelles rörd! Fint inlägg. Jag var i pildamsparken, där var någon skum ljusshow med 3-D, jag fattade ingenting, André var också där och han hade jättetråkigt. Du borde ta upp det där eldandet igen, vi kanske kan elda upp något/ge gåvor till andra sidan när du kommer hem!! Kram

 

MENAR DU ALLVAR BROR??!?!?! Det visste inte ens jag om! fan vad sneaky du måste ha varit..! (nei Hou SATT AH! du låter som värsta Din djai) hahaha..

 

hehe, caroline, folk blir nog lite förskräckta om vi börjar bränna andra grejor än korvar/köttbitar... (inte så 'normalt' menar de :-P) Men vad tråkigt att showen inte var bra... De borde inte flyttat på elden till Tallriken, att ha det mitt ute i vattnet är riktigt riktigt vackert.

Psh, betty... läste du inte att jag särskilt såg till att du inte såg vad jag gjorde?! Du fick mig ALLTID i klistret med din skvallriga mun! Fy dig Brita!