The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Friheten

Jag slår hastigt upp ögonen och ser att klockan redan är över nio. "Shit, jag har försovit mig! Fan, också... inte idag!" Jag formligen flyger ur sängen och in i badrummet för att slarvigt släta till det otämjbara håret med lite vatten, som sticker rätt ut från skallen åt alla möjliga håll. I spegeln ser jag en sliten själ blicka tillbaka med ett par blodsprängda ögon, huden stramar åt kring skallbenen i ansiktet och ger ett utmärglat utseende, och den glesa skäggstubben är allt annat än en sexig tvådagarsstubb som syns i modemagasinen. Det finns varken tid för dusch, tvätt eller tandborstning, "Fy fan, vad fräsch jag är..."

Kläderna far omkring i det lilla sovrummet, och jag får gräva djupt i högen bredvid sängen för att hitta ett par jeans, en tröja och ett par snarlika strumpor. Sedan är det full fart ut genom dörren, och på cykeln mot skolan. "Har jag låst dörren?!" tänker jag. Men just i den stunden verkar inget annat vara viktigare än att ta mig in till skolan och få den förbannade tentan överstökad! Men makterna verkar vara emot mig denna morgon; trafikljusen ser rött, däcket pyser om vartannat, och det är motvind hela vägen. Det kan bara inte bli sämre.

Svetten forsar ner för min panna och lägger sig som en hinna över mina ögon, då jag stiger in i den stora aulan. Dörrarna stängs igen med ett högt dån bakom mig och skär igenom den ängsliga tystnaden. Några få huvuden slänger en kvick blick bakåt för att se på eftersläntaren som har sig själv att skylla på. Man känner tydligt lukten av nervositet bland alla närvarande i salen, och hör det ivriga krafsandet med pennorna mot svarspapprena. Jag skyndar mig fram mot det främre bordet där tentavakten sitter med bister uppsyn och granskar mig från topp till tå. Det är sannerligen ingen skönhet som har dykt upp, det må jag säga.

Adrenalinet pumpar runt i kroppen på mig, hjärtat bultar så ljudligt att jag nästan tror att min bordsgranne hör det där han sitter två meter bort, och magen börjar vända på sig. Jag tittar på tentafrågorna, men allt är ett enda hopkok av ord som inte ger mig någon som helst mening. Blundar och tar några djupa andetag, men jag hör bara mitt hjärta bulta ännu hårdare. Gör ett nytt försök att läsa frågorna, lyckas bättre denna gång. Allteftersom jag bläddrar igenom provet, känner jag hur paniken kryper sig på. "Detta är ju inget som jag har läst på inför tentan!" Svett byts mot kallsvett, pupillerna vidgas, läpparna darrar, marken rämnar under mina fötter och jag faller handlöst ner i djupet. Min värld rasar samman och det finns inget som kan rädda mig undan detta nederlag. Vad händer när den fasad som jag har byggt upp under alla dessa år ligger jämnad med marken?

Jag räcker hastigt upp handen, med hopp om att en tentavakt snabbt kommer till min undsättning. Sekunderna innan hade omvärlden slutit sig omkring mig, lock slagits för öronen, och jag såg plötsligt i tunnelseende. Det var bara en tidsfråga innan gårdagens måltid skulle kastas upp. Jag reser mig upp, men drabbas av ögonblicklig yrsel och dråsar ner på golvet. Människor skriker saker till mig, men jag varken hör eller ser vem som säger vad. Tunga, snabba fotsteg kommer emot mitt håll och jag bara önskar innerligt att jag åter kunde få ligga tryggt under täcket i min säng igen. Låt mig vakna upp ur denna mardröm, låt mig slippa denna förödmjukelse. Jag hör skrik och larm omkring mig, men det enda jag kan tänka på är det IG som kommer att vara skrivet med en tjock, röd tuschpenna tvärs över förstasida på mitt exemplar av tentan. Hjärtat bultar, klockan tickar, och livet rinner ur mig. De rycker och drar i mig, men jag är livlös och befinner mig långt bort i fjärran. En röst tar form och växer inom mig, den blir större och större för varje sekund som går. Jag ser hur den tar över mig, hur den tar min kropp i besittning. Jag saknar förmåga att stävja dess framfart, den vill bara ut, den vill släppas loss. Det kommer först som en viskning men ökar succesivt i styrka: "Låt mig gå, låt mig gå!"

*

Jag vaknar med ett ryck i sängen, drypandes av svett och intrasslad i sängkläderna. Klockans visare står strax över femslaget, tidig morgon. Vinden slår upprepande en trädgren mot mitt sovrumsfönster. Det var bara maran, det var bara maran...

4 COMMENT(S):

Det där ser man ju inte direkt fram emot.. ;)

Tack för dina kommentarer förresten. Vet du vad åldersgränsen brukar ligga på för de som får börja i februari? Jag trodde också att det var garanterat februari för mig, men inget av universiteten kunde säga att det säkert blev så, så då blev jag ju lite misstänksam.. men det verkar som att jag lyckats ändra det till "föredrar start i februari" för Odense nu iaf..

Och ja, Bodies får du inte missa!
Ha det fint.

 

Haha. om du inte lyckas med studierna så kan du ju alltid skriva skräckisar!



(But who am I kidding? Såklart kommer du inte bara klara studierna, du kommer bli den finaste läkaren världen har skådat!!)

 

Det påminner mig lite om alla mina mardrömmar jag har haft natten innan ett prov!
Jag måste säga att det inte fanns barmhärtighet i "fysikprov-mardrömmarna".

 

Louise, jag är inte helt säker men tror att det ligger kring 23-24? Men jag tror definitivt att du börjar i februari. (iaf i Odense..) Ha det fint!

Jenny, are you making fun of me? :-P Jag är inget vidare på skräckisar... hehe (Jag hoppas att du åtminstone har hälften rätt, jag nöjer mig med att klara mina studier till att börja med :-P)

Shalia, jag kan tänka mig fysikmardrömmar. Jag har nog också haft det ngn gång, men förträngt de! :-P