The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Hans och Greta - Bror och Syster



Studenten - 3 juni 2008

*

I rörelse


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

(K. Boye - Härdarna 1927)

*

Vi har varken varit mer eller mindre speciella än andra före oss, men vad vi har haft som många före och efter oss inte kommer att ha, är den tillit, omtanke och obegränsade syskonkärlek som vi hyser för varandra. Det är underligt det här med syskonrelationer, för vad är det som säger att man kommer att tycka om varandra bara för att man råkar vara förbundna genom blodsband? Måste man alltid älska sin syster och broder? Hade bröderna Grimm en tanke på vad Hans och Greta skulle vara, utan antingen Greta eller Hans?

Det tog sin start för lite mer än arton år sedan, då Himlen i all sin storhet lämnade en bebis i min mors mage. Den lilla treåriga pojken tyckte bra att det var en underlig företeelse att låta magen växa som en jäsande bulle innan en hårig bebis tittade fram. Från och med det ögonblicket som hon tittade fram, har den lilla pojken vakat över henne som en hök. Det har aldrig varit ett ansvar som han tyckt om, men som äldste har han aldrig haft något val. Likt en ledsagare höll han henne sedan konstant i handen genom hela barndomen och förbi alla de skrämmande stunderna som barn kunde stöta på. De minns särskilt ett tillfälle på dagis när hon inte vågade sitta ensam för att ta ett porträttfoto, istället satte sig syskonparet tillsammans, hållandes i hand, och fick så ett ögonblick förevigat på bild, som i stort sett har fått gestalta hela det fortsatta syskonskapet sedan dess; aldrig längre bort än att de finns vid varandras sida.

Det har funnits stunder då jag tagit mig för pannan och undrat vad jag ska ta mig till med denna syster, som då när hon sprang omkring och nöp mig hårt i armen men inte tålde små tjuvnyp tillbaka, utan stortjöt på plats och satte mig i stor knipa. Eller andra stunder där hennes färdigheter som hon fått från ungdomsdetektiverna i bokserien "Fem", sattes på prov genom att gå igenom mina personliga saker, och leta efter mina undangömda dagböcker. Hon fullkomligen njöt av att citera ur dem framför mig efter de "förtjusande" lässtunderna. Men har inte de stunder då vi delat på varandras problem, svårigheter och bördor, likt Hans och Greta delade på den sista brödbiten i skogen, varit de avgörande? Det är som Karin Boye skriver, att det är stunderna av törst som är de största. Vi minns starkast de dagarna då våra hjärtan krossades, och vi hjälptes åt med att lappa ihop dem igen, vi minns det stöd som vi har varit för varandra då, nu och hädanefter.

Boyes dikt är så mitt i prick på alla punkter att jag kan inget annat än att relatera det direkt till Livets färd. För oavsett hur det kan sluta, så är det vägen fram som jag njuter av. Vår färd tillsammans på Livets hårda, kala och stundtals vingliga vägar är vad som gör det förståeligt att ha en Syster vid sin sida. Det är det som gör mödan värd.


Så är vårt gemensamma äventyr till ända, men där det nu slutar tar ett nytt sin början. Det verkliga livet utanför skolans skyddande väggar tar nu sin början för din del. Det kan bli ett hårt slag i ansiktet och stundtals även skrämmande, men räds inte motgångarna eller hindren på din väg, för med varje ny erfarenhet kommer där ytterligare en bit till livets pussel. Det är de bitarna som gör att Du växer som människa. Så ta nu ut på ditt stora äventyr, och ha i åtanke att en hjälpande hand aldrig är längre bort än vid Din sida. När du är i behov av stöd, hjälp eller bara någon som lyssnar, finns jag alltid där, oavsett de världsliga avstånden.

When the full moon got up Hansel took his little sister Grethel by the hand, and followed the way where the flint stones shone like silver, and showed them the road.


3 COMMENT(S):

mmm...jaaa...där ser man. *harklar mig*.. jag ser att du har lagt upp det efter den klassiska retoriska strukturen - nu - tillbaks i tiden - tillbaks till nuet - och framtiden.. Den språkliga biten kunde du DOCK ha jobbat lite mer på..grammatiska biten var ju sisådär bara..berörde det? pssshh.. tror inte ens dammtussen på mitt pianobord rörde på sig. Betyg: IG!!!

:D hahaha.. helt sjukt underbart bror min! *håller för hjärtat med ena handen och torkar bort tårar med den andra* .. I am speechless! Jag ska feedbacka i min blogg! *tusen sköldpaddskramar*

 

GUD va rörande!!! Fick tårar i ögonen!

 

Hah, Betty... du vet att jag aldrig läst retorik, så du kan lägga ner det där med strukturanalysering... Stampa inte på min grammatik och språk! Den är inte perfekt, men "hållåå!" public humiliation?

Tack Shalia. :-) Det värmer mitt hjärta att jag kan skriva någon till tårar.. :-P