The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

I väntan på döden

Oavsett ålder är din tid inne när du själv har gett upp hoppet. Ibland kan det tyckas vara slöseri på samhällets resurser när människor i övre 90 års åldern får massa olika behandligar och mediciner bara för att förlänga deras liv. För de har ju redan gjort sitt eller hur? Men ett liv är alltid ett värdefullt liv, så länge den sjuke kämpar på finns det ännu hopp. Vi vet ju att Hoppet är det sista som överger oss.

Lustigt nog känner jag mig så taggad när jag ser en 90 åring kämpa för att försöka tillfriskna och klara sig undan den där irriterande lunginflammationen. När de säger till en att de vill bli friska igen och kunna komma upp ur sängen för att få sätta sig framför teven och se på 'Lilla huset på prärien', vill man bara göra allt i sin makt för att hjälpa dem på traven. Man tillbringar extra tid med att prata med dem och höra deras livshistoria och man ger dem mer av sin tid för att mata och försöka göda dem.

Men de som har gett upp och ligger som kollin i sängen, halvt apatiska och inte svarar på tilltal, har således redan gjort upp med sig själva och gett upp. Om det sker idag eller nästa vecka spelar ingen större roll för dem längre. Oavsett hur du gör och hur mycket omtanke du lägger ner på den patienten, är det i princip nästan lönlöst. Det går inte åt något annat håll än utför. Din uppgift är helt enkelt att göra den sista tiden så bra som möjligt.

I det här ligger egentligen lösningen till livets stora gåta, det handlar om att hålla i Hoppet. Så länge vi tror att något är möjligt och håller fast vid hoppet, finns ju egentligen ingenting som är omöjligt att genomföra. Så fort hoppet slocknar är det så gott som förlorat. Det är vad som är viktigt, att ställa fram livets kronjuveler istället för att gömma undan dem i skrymslen; tron, hoppet och kärleken.

0 COMMENT(S):