The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Ändhållplats

Vem kan svara på vad som väntar oss på ålderns höst? Vem kan veta om vi med säkerhet kan gå, stå, prata och mata oss själva? Vad för slags epilog väntar oss när vintern så är kommen och resan lider mot sitt slut? Säg mig, vad önskar Du dig för slags liv när dagarna är räknade?

Jag kan inte låta bli att fundera för mycket på alla de frågor som kretsar runt livets slut, när jag nu arbetar dagligen med alla dessa kära gubbar och gummor. Många är fortfarande glada och framför allt pratglada! (Häromdagen kommenterade en tant: "Men SÅÅÅ vita tänder du har!" -Tack, sa jag. "...men se på mig, jag har inga kvar!" Och så visade hon mig hela sitt gap med de frånvarande tänderna.) Men många andra är oftast griniga och lider av svåra smärtor.

Ålderdomen är en naturlig del av våra liv, men jag ser inte riktigt fram emot den sista delen av mitt liv där jag ska behöva ledas fram av två levande stöd när jag går med min splitternya rollator. Eller när jag själv inte längre får bestämma över när jag ska gå upp om morgnarna och lägga mig på kvällarna. Ett värre scenario är när jag är i behov av att gå omkring med en vuxenblöja innanför mina underkläder. Det är nästan så man längtar efter ålderdomen, eller hur?!

Det är inte på det viset som jag föreställer mig hur mina sista år ska se ut. Det är inte så jag vill tillbringa den sista tiden av mitt liv, genom att skita ner mig själv och bli matad av någon annan. Det är inte vad jag anser är en värdig död. För när jag har mist inflytandet över mitt eget liv, är det inget värdigt liv att leva längre. Då lever man enbart för att de anhöriga ska ha någon senil gammal släkting att gå till och besöka lite då och då, tills den tidpunkt då de är beredda att släppa taget om den gamle. I slutet handlar det enbart om att de anhöriga ska ha styrka att leva vidare och komma över den oundvikliga förlusten.

Låt mig ha det valet att välja när jag vill gå vidare. Låt mig få dö med min värdighet i behåll.

3 COMMENT(S):

Jovisst, får man sig en tankeställare när man jobbar på ålderdomshem. Jag hade så mycket att skriva i dagboken, efter första veckan på jobbet. Men man möter också (om man har tur) väldigt underbara individer som har så mycket att berätta om deras tid, då vi fortfarande inte fanns inte ens som en((Zygot))! Jag saknar dig Steve, och våra spontana picknickar, med Chips och Glass, från Lidl.

/Rasha

 

Fint och tänkvärt!

 

Rasha, det verkar som att livets stora frågor helt plötsligt kommer så tätt in på en när man arbetar nära svårt sjuka/döende människor. Man grubblar och funderar... Jag jobbar tyvärr inte på ett ålderdomshem, så de flesta gamla är inte riktigt kapabla till att berätta deras livshistorier. (Saknar dig med Rash! Mkt glass i parken i september! :-P Kram)

Tack Louise!