The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Sayonara

Solen lyser med sin frånvaro idag, medan de något kyliga vindarna sliter i mitt ansikte. Med mödosamma steg går jag mot bagageutrymmet för att lasta av bilen. Samtidigt börjar staden sakta vakna till liv igen efter nattens vila. Affärsmän i fläckfria kostymer kommer hastande mot tågen med en kaffe i ena handen och mobiltelefonen i andra, uppenbart väldigt upptagna. I andra ändan kommer några unga lunkandes, märkbart slitna efter ännu en natts strapatser, antagligen på väg mot sista veckans sommarjobb innan studierna börjar igen. Det kan inte vara enkelt att både hinna med det ena och det andra.

Jag tittar lite snabbt på klockan för att se hur mycket tid vi har kvar innan tåget avgår. Hon är bara kvart över sju än så länge. Sekundvisaren delar tydligen min sinnesstämning och verkar ticka extra tungt denna morgon. Vi börjar gå in mot perrongen och den relativt tidiga morgontimmen gör att den vanligtvis täta folkströmmen som kommer emot en uteblir. Jag kastar en snabb blick bakåt för att se så att de båda fortfarande är med mig. Mor är ovanligt sammanbiten, med en tår skymtandes i ena ögonvrån och en aning svullna ögon. Jag misstänker att det inte har blivit särskilt mycket sömn i natt. Men man kan ju fråga sig vilken mor som klarar av att somna in med vetskapen om att ännu ett barn skall ut och möta världen på egen hand och utan att man har möjlighet att beskydda det när morgonen så gryr. Det måste vara tufft och kännas oerhört ensamt. Något av det svåraste som finns är nog att lära sig att släppa taget.

Även syster är mindre uppspelt än vanlig. Jag kan se hur ögonen faktiskt glöder av upphetsningen inför den frihet som väntar så fort tåget har lämnat perrongen, men samtidigt vet jag att hon känner en gnutta skuld. Skuld över att lämna något oavklarat, något ostabilt. Men vad hade varit annorlunda om hon valt att stanna, eller bestämt sig för en närmare tillflyktsort? Verkligheten hade ju tett sig lika mörk ändå. Vi har inget val än att lämna det i ödets händer och försöka tro på att det som sker, det sker på bästa möjliga sätt.

Vi anländer till en nästan tom perrong, det är fortfarande lite för tidigt att gå ombord. Våra blickar flackar och alla anstränger sig för att inte fästa blicken på någon allt för länge. En förtryckt tystnad lägrar sig. Vad finns det att säga i en stund som denna? Snart börjar perrongen fyllas med morgonstressade människor; mammor som drar på sina sömndruckna barn, turister som distraherat studerar sina kartor och buttra gubbar som irriterande kikar upp från deras morgontidningar lite då och då.

En förlösande lättnad sprider sig när dörrarna till vagnarna öppnas. Nu är det bara sista etappen kvar. Vi hjälps åt med att kånka upp koffertarna under tystnad. Väl avklarat samlas vi åter på perrongen för det oundvikliga, att ta farväl. Med några manande ord och lyckoönskningar nöjer sig mor och vänder lite väl abrupt på sig för att inte visa när tårarna rinner nedför hennes kinder. Jag tar det hela med lite större ro, men känner vemod över det som jag står inför. För jag är medveten om att allt det gamla inte kommer att finnas mer, så fort tåget rullar iväg. Inget kommer någonsin att åter bli som förr, så som det har varit. Vi tittar på varandra en stund och säger inte det högt, men vi förstår varandra ändå: "Det kommer att ordna sig, syrran. Allt blir ok."

Dörrarna stängs och tåget förbereder för avfärd. Det känns nästan som att en tung börda har lastats av min rygg när tåget börjar rulla ut från stationen. En ny epok har nu tagit sin början. I det ögonblicket skingrar sig molnen och solen hälsar med sitt välbekanta leende.

0 COMMENT(S):