The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

"Jag försöker inte omvända dig..."

Där står hon, klädd i svart och med den karakteristiska vita kragen som präster bär på. Mentalt går du genast i försvarsställning, helt förberedd på möjligheten att du kan bli lockad till konvertering. Varje rörelse, varje ord och varje tanke gås igenom noggrant innan de lämnar dig, med förhoppning om att inget som du gör kan misstolkas som affektion för denna, religionens budbärare.

Min hållning till prästerskapet har inte alltid varit så sunt, och jag har alltid gått i försvarsställning med just den uppfattningen om att varje tillfälle som de får, är ett tillfälle där jag blir lurad in i ett gemenskap som förklär sig i glädje, lycka och tolerans. Jag minns att när jag var liten hade asiater en lokal kristen församling i närheten av där vi bodde. De visste mycket väl att jag, eller rättare sagt, mina föräldrar var buddhister. Men trots det sa de till mig att komma förbi och vara med i de barnaktiviteter som de alltid hade på söndagar. Jag ville gärna vara med och leka, men en fågel viskade i mitt öra om att det var farligt att lockas över till den andra sidan.

Den andra sidan var tron på en Gud, därmed förkastelsen av alla de urgamla traditionerna, där man tillber himlens gudar och framlidna familjemedlemmar, som har varit en samlingspunkt för kineser oavsett var de har befunnit sig. Det var den fasan som barnet i mig var rädd för, att mista traditionerna och vårdnaden om det familjealtare som är ett måste i varje kinesiskt hem. Men vad kan ett barn ha vetat mer än det som berättades och förklarades för honom? Jag blev skrämd för "missionärerna" och varje gång vi gick förbi församlingen sände jag några halvt förskräckta blickar åt det hållet och skyndade iväg.

Med tiden och att jag lyckligtvis kom ifrån det "inskränkta" tänkandet har jag omvärderat min hållning gentemot kyrkans män och kvinnor. De som jag har mött på min väg har burit sina prästkragar med stor integritet, ödmjukhet och empati. Det är de som har dykt upp vid tider av nöd och lyckats vara till stöd, jämfört med andra religioners representanter som varit förkastliga i sina roller. Det har skett ett generationsskifte i den protestantiska kyrkans korridorer, där fokus har gått från att "missionera" till att "nå ut". Som han så explicit sa till mig: "Folk tror alltid att präster vill omvända en så fort de stiger in i ett rum, men Vi vill ju bara vara där för människorna och kunna hjälpa till så gott vi kan."

Sänk garden och låt dig omslutas av den mystik och tro som hon för med sig. Det behöver inte handla om tron på en Gud, utan tron kan handla om något helt annat som inte omfattas av någon religion. För jag tror på att tron är en viktig komponent i vår tillvaro, där den i tider av mörker lyckas ge människor hopp om en ljusare framtid.

4 COMMENT(S):

Sluta skriva så förbannat fint! Det brukade ju vara min roll! Nu är jag arbetslös! Wiieeooo..

 

Du som reflekterar över religion bör kolla namninsamlingen som berör 6,9 milj människor. Du når den via http://bildning.se Tyck sedan till om initiativet på din blogg. Antar du den utmaningen?

 

Det är verkligen svårt
med förhållande. Har du
haft något seriöst förhållande?

 

Betty, jag har inte tagit din roll, är bara din ersättare tills du är tillbaka på jobbet ju! ;-P