The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Det vanliga livet

Så var ännu en av dessa underbart slitsamma tentaperioder över för den här gången. Det var nog inte så nervöst så som det har varit tidigare, men samtidigt misstänker jag att där låg en gnutta likgiltighet som lurade under ytan.

När jag varit så duktig att jag lyckades skrapa ihop de antal sidor som krävdes till hemtentan, knackade mina kära vänner från Malmö på min lilla idylliska landsortsdörr. Jag öppnade upp min dörr och välkomnade dem till min enkla boning.

Mycket skratt och smaskiga skvaller varvades om vart annat tillsammans med nyttig hemlagad mat och mindre nyttiga kakor och snacks. Man skulle väl kunna kalla det för att tillbringa kvalitetstid med varandra under de få timmar man har haft till förfogande. Minns ni såna kvällar och nätter som man sitter uppe och ser på någon bra film, och sen pratar ända in i gryningstimmarna? Minns ni såna stunder där man bara är genuint glad över det som man har och tackar sin lyckliga stjärna för den ro som tanken skänker?

Jag tackar min lyckliga stjärna och önskar att den lyser likt så stark som den gör nu, fram till dagen då den väglett mig en sista gång över Acheron.

Jag tittar ut genom mitt fönster och ser att regnet är förbi för denna gång, molntäcket spricker upp och solen torkar upp himlens tårar...


En bit av Odense.

2 COMMENT(S):

så fin bild:D där ska man gå hand i hand och mysa:D

 

Är du en liten romantiker, Sebastian? :-P