The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Dwelling in the Chambers of Anatomy

Vad hade vi gjort utan alla dessa generösa människor som har donerat deras kroppar till medicinsk och anatomisk undervisning? Personligen anser jag att det är väldigt modigt att vilja donera sin kropp eller organer efter döden, som förutom medicinsk undervisning kan gå till behövande människor, andra medicinska- och forskningsändamål. Det är inte säkert att jag kan tänka mig att göra det faktiskt. Möjligtvis kan jag donera mina inre organ som kan rädda livet på andra människor, men skalet vill jag nog begravas med. Ögonen vill jag absolut behålla, för man vet ju aldrig, det kanske är som vissa säger att det är porten till själen. Den vill man ju inte mista.

Men det är underligt när kroppsdelar är så skickligt dissekerade så att nerver, artärer och vener tydligt kan ses; när kroppsdelar i alla storlekar och form, förgulnade av tiden i formalin, ligger uppradade för oss att observera och inspektera; eller när man inte reagerar på att det faktiskt är en arm som tillhört en levande människa en gång i tiden, som man håller i sina händer. Den strukturerade ordningen med armar, ben, och övriga strukturer i stora behållare var för sig, stör mig på något obeskrivligt sätt.

Jag skräms inte av att det är ett halvt huvud med tillhörande övre nacke och bröst som ligger framför mig. Jag tillåter inte mig själv att tänka för mycket på att det är riktiga likdelar som vi pekar och petar på. Än mindre vill jag tänka över den stundande dissektionsveckan. Det är en sak att ta på preserverade likdelar, men en helt annan när man själv ska börja skära i dem.

Lättad att få komma bort från den formalintyngda luften i anatomisalen och ut i det fria, tar jag ett djupt andetag av den friska novemberluften. Ett oväntat högt suck undslipper mig när min blick vänds mot den västra horisonten där solen nyss gått ner. Månen sätter på sig sin praktfulla aftonsdräkt och ledsagar mig hemåt genom stadens dunkla ljus.


Dåtidens anatomisessioner

3 COMMENT(S):

mmhmm....jag är glad att jag slipper göra det... fick du mitt sms idag din lilla grisaknoa?? :D

 

Hmm, svår fråga egentligen, om man vill donera in kropp, för mig har det alltid varit självklart, men du gav mig en tankeställare. Särskilt det där med ögonen ;)

Ja, jag antar att man vänjer sig efter ett tag, men det verkar ändå märkligt att jobba med lik. Ingen i klassen som tycker att det är jobbigt?

Fint litet poetiskt avslut, mer sånt, jag tror du har poetiska ådoror ;)

 

:-) Betty, var det inte du som önskade mer anatomi än det som ni kommer att läsa? Trodde du blev excited av sånt. :-P

Hehe, Caroline.. nu blir inte Donationsrådet glada när jag har sått tvivel hos en vän. :-P

Konstigt nog, så har jag inte hört någon som öppet har uttryckt obehag över det ännu. Men alla vill ju hålla masken uppe till varje pris.

:-) Tack för fina ord!