The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Livets väktare

En av läkarens huvudsakliga principer är att till varje pris värna om människoliv. Att till varje tillfälle göra det bästa för patienten i fråga. Men somliga tider hamnar man i situationer där man som läkare går balansgång på en knivsegg, där ens professionella övertygelse inte nödvändigtvis måste gå hand i hand med ens privata övertygelse. Oavsett hur objektiva och professionella vi försöker vara, kommer vi aldrig ifrån det faktum att vi alla faktiskt bara är vanliga människor. Läkare, som alla andra människor, har ett samvete, medkänsla och en personlig moralisk kompass som styr oss i våra handlingar. Det är vår identitet som mestadels styr våra handlingar som yrkesmänniskor, förutom när yrkets regelverk är på kollisionskurs med vår personliga övertygelse om vad som borde och inte borde utföras.

Frågan om eutanasi är just en sådan svår fråga som delar upp läkare, folket och staten i två läger. Det är en fråga som är ytterst komplicerad men ända inte. Simpel i den bemärkelsen att det i grunden handlar om, om vi kan tillåta en människa att själv besluta över när hon vill att döden ska inträffa. Ingår det i en människas frihet, 'friheten att få dö'? Men ur det mest simpla växer sig en myriad av komplicerade etiska övervägningar, vars syfte ska säkerställa den enskilda människans beskydd, säkerhet och integritet.

På den senaste läkarstämman utfördes en undersökning angående läkares inställning till eutanasi och läkarassisterat självmord, som innebär att läkare skriver ut preparat som patienten själv kan ta och sätta punkt för sitt eget liv. Hela 35% var positiva till denna typ av dödshjälp, medan 40% var emot och resterande osäkra. I allmänhet stöds aktiv dödshjälp av 47% av folket.

Redan idag sker passiv dödshjälp runtom i landet där man avstår från att ge patienter livsuppehållande behandling, och på så vis låta naturen ha sin gilla gång. Det var också det som jag först blev förvånad över när jag arbetade på vårdhemmet. Varför satte man inte in dropp till de patienter som varken drack eller åt? tänkte jag. Men som jag senare förstod, mister dropp sin effekt när patienten i fråga redan givit upp och passivt ligger och inväntar döden. Om man tvingade på patienten livsuppehållande behandling, vore det då inte en kränkning mot patienten att frånta dennes sista önskan?

Att sedan ta steget till att aktivt deltaga i patienters självmord är däremot otroligt avlägset. När man står inför en svårt lidande person, som mister en del av sig själv för varje dag som går är svårt, främst för patienten själv och de anhöriga, men även för vårdpersonalen. Istället för att få se allt lidande, kan man argumentera för att det är mer humant att göra den sjukes lidande kort. Men vem ger oss den rättigheten att avgöra vilket tillfälle det är? Är det patienten, som måhända resonerar annorlunda på grund av smärtorna, och troligtvis avstått från dödshjälp om bara lite av smärtan lindrades? Är det de anhöriga, som vill slippa se någon de älskar lida? Eller är det samhället, som vill slippa denna börda? För det handlar ju i slutändan inte bara om gamla och svårt sjuka människor, utan kommer även att inkludera svårt funktionshindrade och handikappade människor. När de inte kan föra sin egen talan, finns det någon som med säkerhet kan veta vad det är som de vill? Är de i verkligheten bara fångar i sina egna kroppar och gärna vill bli befriade från dem, eller finns det livsglädje även i en kropp som många av oss andra människor ser på med förskräckelse?

Om vi i Sverige inför rätten till aktiv dödshjälp, hade vi sluppit att människor åker till Holland och Schweiz för att gå till dessa så kallade 'dödskliniker' och istället kunnat stanna på hemmaplan och få ett värdigt avslut. Men en sådan komplicerad fråga som den här är, är frågan vilka som ska få avgöra om det är rätt patient som ska få dödsinjektionen. Ska det vara oberoende läkare som ska säkerställa att inte "fel" patient, som inte är bortom botande, tar ett förhastat beslut? Eller är det ändå patientens beslut som väger tyngst oavsett läkarens bedömning?

Det här är bara början på en debatt som vi kommer att få se inom den närmaste framtiden i Sverige. Med en ny generation av unga som tar över roddret, kommer vi att få se många fler ifrågasättande inom områden som det traditionellt har förelegat ett samstämmigt tyckande, en tyst överenskommelse. Om vi kommer att få se en omskrivning av läkaretikens grundläggande principer angående den aktiva dödshjälpen, som följd av den skiftande opinionen, återstår att se. Vi kan idag inte bestämma när vi föds, men frågan är om vi ska ge oss själva den friheten att besluta över när vi är beredda på att lämna jordelivet.

4 COMMENT(S):

Intressant diskussion du för Stevie! Du tar alltid upp så stora och moral-laddade etikfrågor.Jag tror inte att aktiv dödshjälp är "rätt", eller vad man ska säga, men hur kan då passiv dödshjälp vara okej? Hur man ställer sig kring denna fråga tror jag påverkas mycket av vad man har för tro och tankar om döden. För mig innebär inte döden ett slut på smärta, även om man har haft mycket ont eller lidit mycket i sitt liv tror jag inte att man dör för att få ett slut på det. För mig är inte döden ett slut. Äsch jag vet...men det är intressant att läsa dina inlägg iallafall :) du sätter igång tankarna!

 

:-) Du vet hur intresserad jag är av sådana "stora" frågor. Diskussioner är en stor energikälla för mig. :-P

Hmm, menar du att man lider även i efterlivet? Det beror nog på hur man ser på livet efter döden, om själen är bunden till kroppen och dess lidande eller ej.

 

Oj, lite klumpig formulering såg jag, jag menar helt enkelt att döden inte är ett slut, för själen finns ju kvar. Och på så sätt menar jag att det inte är rätt att göra slut slut på ett fysiskt lidande, för själens vilja kanske är en annan. Svår fråga...
;)

 

:-) ..hmm, är själen en självständig enhet menar du? Om inte själen svarar för kroppens behov, vad är då dess mål? Blir en filosofisk diskussion nu.. :-P