The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

På dissektion, Dag 1

Gick upp i ottan för att hinna äta något litet en timme innan dissektionen skulle börja. Tänkte att det skulle öka chanserna för att jag får behålla frukosten ifall illamåendet skulle dyka upp. Nervositeten var knappt närvarande, men lugnet kan bedra en ibland...

Ute i korridoren delas det ut skyddsförkläden och handskar när jag anländer till universitetet. Efter att vi har klätt på oss ser vi ut som ett gäng kirurger och operationspersonal på väg in till operationssalen i full mundering, förutom munskydd och hårnät som saknades. Det hade jag gärna velat ha faktiskt. Åtminstone hade jag velat ha munskydd, med tanke på de skräckhistorier som min personliga Sagofe har berättat för mig. Hon har delgett historier om hur fettklumpar har skvätt upp i ansiktet och vid munnen på studenter, under pågående dissektion. Något fall slutade det med att magen vändes ut och in på den studenten. Sådana episoder vill jag helst slippa undan.

Synen som möter mig när jag slutligen träder in i salen är något överväldigande. Jag svimmar inte, men hjärtat tar ett litet skutt. Det här är det, tänker jag. Här ska vi tillbringa resten av veckan med att dissekera och studera människans anatomi. De övertäckta liken ligger på de kalla metallbänkarna, väntandes på att vi ska sätta igång med arbetet. Min hand rycker lätt till vid blotta tanken på att sätta skalpellen i en annan människas kropp.

Tidspunkten är inne nu och snittet ska göras. Jag ser upp ett ögonblick på mina vänninor som redan är i full gång med att frigöra underhuden från kroppen. "Så svårt kan det väl inte vara", tänker jag för mig själv. "Fokusera, fokusera". Jag tar ett djupt andetag, fokuserar blicken på området som ska öppnas upp, sätter skalpellen mot huden och lägger ett snitt tvärs över baksidans lår. "Det är gjort nu... Bra Steve! Du klarade ju det. Så svårt var det väl inte, eller hur?", intalar jag mig själv. "Nej, så farligt var det väl inte", konstaterar jag.

Fyra timmar flyger snabbt förbi och under hela den tiden står vi och skär, rotar och frigör muskler, nerver och blodkärl från varandra. Till en början väldigt försiktigt med skalpellen och pincetten, men efterhand blir vi tvungna att använda händer för att ta bort fettvävnad och dylikt. Lukten börjar så småningom att göra sig påmind, i takt med att kroppsvätskorna rinner fram. Jag bävar redan inför kommande dagars dissektion när liken börjar avge tyngre och värre lukter.

Återigen lättad över att få komma ifrån påminnelsen om döden, klär jag om och tvättar händerna grundligt två gånger innan jag desinficerar dem. Men lukten av död kropp och fettvävnad dröjer sig envist kvar. Jag påminner mig själv om att ha två par handskar på mig imorgon. Efter ytterligare några omgångar handtvätt utan någon effekt på odören, ger jag upp. Läkarstudenter luktar lik emellanåt, det är bara till att acceptera det.

0 COMMENT(S):