The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

På dissektion, Dag 4

Det är så typiskt att jag blir sjuk när "lovet" närmar sig. All stress, sömnbrist och dålig motion har gjort min kropp vintersjuk! Jag liknar en av Tomtens renar med en röd, uppblåst näsa. Sedan har jag återigen blivit en tonåring som drabbas av finnar, stressfinnar.

Det var tungt att stiga upp till dissektionen idag. Jag försov mig på grund av den dumma förkylningen och det känns som tusen nålar som sticker mig i ryggen, så fort jag rör på musklerna. Hann givetvis inte äta frukost innan, och inte blev jag hungrigare av att stå och dissekera. Mina två dissektionspolare trodde för en kort stund att jag också hade hoppat av det hela när jag inte dök upp i tid. Men de känner mig bättre än så.

När vi nu går in på slutspurten av dissektionsveckan, börjar utmattningen ta över. Även den mest entusiastiska studenten har börjat tröttna på att frigöra dittan och dattan. Det må vara intressant och lärorikt, men i och med att jag drog på mig förkylningen, orkar jag inte stå under så många timmar i sträck med en snuvig näsa och dissekera. Efter bara några få timmar, stod vi mest och samtalade med vår handledare som är en ortoped-kirurgisk läkare. Hans intressanta historier om olika kliniska tillstånd och ingrepp var betydligt mer lockande att höra på, och hans entusiasm och brinnande intresse för sitt yrke, sporrade mig ännu mer. Det är det som jag längtar efter, det är det som gör all denna möda värd!

Det uppstod lite blodvite idag, på grund av min bristande uppmärksamhet med skalpellen. Jag var på gång med att knipsa av en muskelfascia med en pincett, samtidigt som jag höll skalpellen riktad mot min andra hand, redo att börja skära. Men självklart tappar jag greppet om fascian med pincetten, vilket får min pincetthand att fara rätt på spetsen på skalpellen. Tur att jag drog skalpellen bakåt och inte höll den i ett stadigt grepp, annars kanske den hade skurit rätt igenom muskelsenan på mitt finger. Så klumpig kan man vara ja.

En dag kvar bara, en sista dag. Sedan väntar två veckors ledighet med förhoppningsvis flitig läsning och riktig julstämning i hemstaden. Ska bli skönt att få vila upp sig och ladda om. Särskilt efter den här psykiskt och fysiskt belastande veckan.

3 COMMENT(S):

"Även den mest entusiastiska studenten har börjat tröttna på att frigöra dittan och dattan."

det måste nog vara jag... hehe

/R

 

Det är jobbigt att behöva läsa din blogg genom kisande ögonlock, när upphör dina "blodiga" inlägg?

 

R, stor chans att det är du ja. Men även den andra pigen blev ju trött...

Jenny, jag är igenom hela veckan nu, så du slipper dessa blodiga inlägg ett tag framöver iaf. :-) Så farliga är de väl inte att du måste läsa genom kisande ögonlock? :-P