The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Förändringens vindar blåser

Människan är underkastad ständig förändring, där vår enda möjlighet är att försöka styra vart skutan går. På vår väg genom livet korsar andra människor vår stig, där var och en har sitt givna syfte. Några är där för att stötta oss under en period av svårigheter innan de försvinner igen, andra följer oss under en längre tid för att förgylla vår färd, medan ytterligare andra verkar vara där för att ge oss prövningar.

Under min färd har jag stött på en handfull personer som verkligen skänkts från ovan under stunder av desperation. På något sätt kan de lösa upp de inre knutar som har hämmat ens fortsatta färd framåt, för att i nästa stund helt och hållet försvinna. Jag har grämt mig många gånger över varför just dessa personer försvinner när jag börjar likna mig själv igen. Varför de inte kan vara kvar och låta mig återgälda dem för deras stöd när jag börjar se ljuset igen. Men jag intalar mig själv att dessa inte är ämnade till att färdas tillsammans med dig i andra stunder än just nödens stund.

De som prövar oss genom att sätta upp upprepande hinder och problem för din väg, har man ett hatkärlek-förhållande till. Det är något som knyter oss till varandra, men samtidigt vill man bara klippa av det bandet för att frigöra sig. Livet verkar ha något i åtanke när våra öden sammanfogades. Det finns en läxa i varje situation vi hamnar i här i livet. Kruxet är bara om vi är villiga att lära oss av dem. När jag och André var och hälsade på hos en gammal bekant häromdagen, var det just en sådan prövning. Det tog inte lång tid förrän jag ville bort, fly. Men jag hade en plikt, ett ansvar, som skulle infrias.

Jag satt och såg på människan framför mig, tärd av förändringens vindar, sliten av år av självförsakan, och motvillig att gå vidare med sitt liv. En röst inom mig ville bara fråga om det här är vad någon av oss önskat, men jag höll emot. Jag är inte rätt person att påtala den verkligheten.

Tills nästa hinder, prövning och svårighet dyker upp, vandrar jag fridfullt fram, sida vid sida med mina vapendragare. De, vars välsignelse är att förgylla min vardag.

Guldkantad vardag.

7 COMMENT(S):

Hej Steve
Jag har sökt till odense men tappat bort mitt lösen och användarnamn till login på nätet för att se hur det går med min ansökan. jag har kontaktat den officiella mailen som står på universitetes hemsida, men itne fått ngt svar. vet du vem jag kan kontakta som kan hjälpa mig snarast?

 

Kan inte folk skriva till admin mailen när det är frågor som inte har något med det du skrivt att göra? Suck.

Ville bara säga Steve, att det var fint skrivet. Jag känner igen en del av det du skrev. Om förhållanden till vissa människor som man bara vill klippa av och frigöra sig från, men att det kan vara väldigt svårt ibland. Föressten,när kommer du tillbaka till Odense?


/R

 

Tack för den sviniga feedbacken. Jag känner inte Steve personligen, varför jag inte uttalar mig om hans personliga tankar. Däremot läser jag gärna hans blogg, inte enbart för att han är insatt i studiesystemet i odense, då jag tycker att den berör och är intressant. Men det är tråkigt att sådana som du ska behöva kommentera sånt. Suck!

 

Anonym, jag hade tagit kontakt med Studenterservice - Optagelse, asap. Ring dem mån-fre kl 10-14 på tel nr.: (0045)-65 50 10 51. Antar att du redan försökt med e-mail: studenterservice@sdu.dk.

R, det må vara svårt, men ibland måste man bara klippa av det. Jag är tillbaka nästa vecka.

 

Haha vad? Jag säger bara att jag tidigare läste ett inlägg som Steve skrev om hans vän som haft cancer och besegrat den, och så gick jag in för att läsa kommentarerna och det första som står där är "jag har tappat bort min prioriteringslista vad ska jag göra?", "jag kan inte min kod till selvbetjening, vad ska jag göra?" Vad tror du Steve kan göra? Tycker det är jättebra att man mailar Steve, men han har ju en adminmail som man kan maila till eller ställ frågorna när de är relevenata till blogginlägget, tycker det är lite respektlöst att efter han skrivit om en vän som haft cancer så kommenterar man blogginlägget med att ställa en massa orelevanta frågor angående ansökningen. Dessa frågor kan väl skickas till hans bloggmail? Håller du inte med? Kanske, Steve inte håller med, och det är ju bra att du kan ställa en fråga som alla andra kan se svaret på, men... lite relevans please. Suck tillbaka till dig! Sorry Steve för att, jag kladdar ner kommentarfältet nu, men börjar bli liite trött på att läsa en massa skräp när man så gärna vill läsa vad folk har skrivit om det du faktist har skrivit eller reflekterat över i inlägget.

/R

 

Jag håller med R. Man får välja vilka inlägg man kommenterar och hur.
Sen hoppas jag att jag inte är en sån energiutsugare, även om jag kan känna mig som en sån ibland. Särskilt när jag bara bossar runt dig genom hela stan ;-P

 

Jenny, du är väl ingen energislukare heller? :-P