The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Twilight of Our Lives

Nog har jag alltid varit så pass förståndig att jag har förstått att döden är slutet för allas liv, det som är oundvikligt oavsett hur ogärna man ser på det. Men det är inget som jag behöver fundera så mycket över förrän tidigast om 40 år när jag är pensionerad och ska tänka över syftet med mitt liv på livets höst, intalar jag mig själv. Hur mycket sanning ligger egentligen i det resonemanget? Vem säger att det blir så som jag har tänkt mig?

Allt är förgängligt, allt är relativt. Och alla är vi egoistiska, så även Gandhi. Det behöver inte gälla pengar, makt eller världsliga saker, utan vi kan vara egoistiska på annat vis, ett andligt vis. Vi vill säkra oss själva att vi får ett lyckligt liv omgiven av kärlek, av de vi älskar och där vi blir älskade. Vi vill även säkra oss ett gott efterliv, i vad vi tror kan vara Guds land. Vi är inte säkra på att det finns, men för säkerhets skull så halvtror vi ändå.

För detta måste ju vara själva essensen i vad som betyder något i våra liv, att uppnå den andliga lyckan för att kunna slippa frukta det oundvikliga slutet. När vi känner oss älskade, kan älska någon, och vet om att våra liv gör en skillnad för någon annan, det är ju då som ringen är sluten. Då har man inte levt förgäves, utan mål och utan mening. De bland oss som saknar detta, blir illa tvungna att ty sig till det materiella, det världsliga, det förgängliga; makt, pengar, och materiella ting. För att bedöva och för att substituera saknaden av ett högre syfte.

Det var häromdagen, när jag stod i köket hemma hos en 85-årig dam som jag kom i tankarna om min egen vidsträckta egoism. Jag vill hålla de jag älskar och av dem jag älskas av, hos mig ända fram till mitt slut. De lever för mig och jag lever för dem. Mitt liv är likt ett kraftfullt pilträd på en enslig åker, där varje gren på stammen möjliggör min existens. För varje förlust, mister jag en viktig gren som motiverar mig att fortsätta. För varje kapning, blir jag svagare och mattare. Med åldern blir jag mer och mer stympad, ful och kraftlös. Nya grenar som växer ut kommer aldrig kunna återställa forna dagars glans.

När sista grenen har fallit, är livet som en urholkad stam. Då har livet plötsligt blivit en enda lång meningslös väntan. Väntan på slutet.

Twilight.

4 COMMENT(S):

Detta var utan tvekan det mest deprimerande jag läst på länge. Men sant. Men ändå, man ska med all säkerhet dö så varför slösa tid, dyrbar tid utav livet med att grubbla över det? Det är inte direkt så att man kommer på en kryphål ;-)

ps. du har redan nu, inte levt förgäves. Du har berikat mitt och säkert många andras liv.

 

livet suger, men för att göra det lite bättre kan man iaf hjälpa andra och det hjälper oss att hålla gnistan uppe..

föresten har statistiken kommit ut för antagningen -09 om någon är intresserad(sdu.dk). you rock steve!

 

Kom att tänka på en sak.. Är det FADL du jobbar hos? Vet du någonting om hur stor/ingen sygeplejevikarerfarenhet påverkar ens fortsatta karriär med möjlighet till bättre jobb osv? Eller är det lige meget?

Fint och tankfullt inlägg i övrigt!

 

Jenny, du vet hur jag är.. :-P Brukar grubbla lite när jag har lite tid över, ex. på jobbet när jag har pauser. :-P Och tack för det sista där! Det var ju glädjande att höra! haha

Anonym, så värst rockig är jag nog inte :-P Men tack ändå! :-D

Louise, jag ..eh.. ville inte riktigt jobba för FADL så fort de sa att jag inte fick arbeta för ngn annan än dem. Tycker inte om att känna mig bunden till ngt. Samma sak med mitt påtvingade internetabonnemang (mer om det en annan gång... :-p)

Men jag tror omedelbart inte att det spelar ngn roll om vi har arbetat som sygeplejervikar eller ingt.. Det är ju inte precis läkarjobb eller hur? Det hoppas jag på iaf.. :-)