The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Min ängel

Morgondiset låg ännu tung över det sovande landskapet. Solen lyste fortfarande värmelös. I andra ändan av himlens sfär stod månen som en blek kopia av sin broder. Det var så stilla över markerna just i den stunden. Mörkrets inbrott var återigen förbi, men inte ens ljuset kunde mota bort det begynnande mörkret inuti mitt hjärta.

Gröna skogar och blåa sjöar flöt förbi utanför mitt kupéfönster. Det som vanligtvis skulle ha badat mitt sinne i stilla ro, saknade effekt just nu. Allt verkade så blekt och färglöst, så dött. Jag mindes senaste gången vi var ute och reste tillsammans, hur hon hade suttit där mitt emot mig i sin röda basker och strålat ikapp med aftonstjärnan, hur fullständig mitt liv hade känts i det ögonblicket. Jag hade skattat mig lycklig som hade givits denna underbara själsfrände. Vad hon förmåddes göra med mig var bortom all resonlighet; hon kunde skingra åskmolnen när jag var som mest tyngd av livets bekymmer, i hennes närvaro blev min värld en guldskimrande tillvaro. Men det skulle förändras nu, det skulle aldrig bli detsamma igen, aldrig mer.

Jag förstod aldrig innebörden av orden som hennes mor sade till mig i telefonen igår kväll. Jag hade gått med onda aningar hela dagen utan att förstå varför. Jag hade tappat hennes favoritmugg i det hårda köksgolvet så att det hade gått i tusen bitar och spridits åt alla håll, och förbannat mig själv för att vara så himla klumpig. Det var ju den första presenten jag gav henne kort efter att vi möttes. Trots att det var en sådan där meningslös present som tonåringar gav till varandra, kom den till att bli en ovärderlig pryl i hennes vardag. Det blev en symbol för vår unga, oskuldsfulla kärlek, vår heliga graal.

Hennes mors ord ekade ännu i mitt huvud. "Det är över nu, vännen. Det är över." Sedan kom tårarna. Jag hade slutat lyssna och stirrade bara rakt ut i tomma intet. Det var svårt att begripa det som hade hänt. Hade jag varit så blind, så försumlig?

Framför mig i kupén satt ett ungt par i sena 20-årsåldern, med händerna tätt sammanflätade i varandras. De kunde knappt slita ögonen ifrån varandra under längre stunder. Det är underligt vilken övermäktig dragningskraft kärleken kan ha på dem den drabbar. Smärtan inom mig förstärktes av att se på dessa två framför mig. Jag tittade istället bort mot horisonten och det böljande gröna täcket som sträckte sig miltals bort.

Hennes mor mötte upp mig på perrongen. Inga ord behövde yttras högt för att vi skulle förstå oss på den smärtan som uppehöll sig inom oss båda. En kort kram markerade början på vårt allra första möte. Ett möte som var menat att ske under betydligt muntrare omständigheter. Det skulle ha varit ett tillfälle att få presenterad en del av min andra halvas familj. Hennes frånvaro ekade högt runt omkring oss där vi stod i havet av rusande människor. Vi gick iväg under tystnad, var och en djupt försjunken i våra egna tankar. Jag tänkte på hur det kunde ha varit, det här första mötet. Hur hon hade retat mig för hur nervös jag skulle ha varit, och retsamt dragit sina fingrar genom mitt hår, där hon hade stått tätt intill och tittat upp på mig med sina stora, bruna rådjursögon. Hur hon hade skrattat till och sagt vilken dummer jag är som är nervös. Det är ju bara hennes mamma jag ska träffa.

Mina steg blev tyngre och tyngre ju närmare lasarettet vi kom. Byggnaden tornade upp sig framför mig och jag tyckte mig se hur mörka, gråa moln hängde över det. Kråkorna kraxade illavarslande i bakgrunden, som om de redan visste vad som hade hänt. Vi steg in i det kyliga rummet, väggarna var så vita och kala. Allt kändes så motbjudande sterilt. Lukten som slog emot mig var vedervärdig. En tröstande hand lades på min ena axel och värmde mig en aning. Men den värmen begränsades till det området kring hennes hand. Min övriga kropp förblev iskall och stel.

Där låg hon, min ängel i vitt. Omsvept i det vita lakanet och med armarna i kors över brösten. Håret var fint kammat och låg över hennes elfenbensvita hy. Hennes alltid så rosiga kinder var nu bleka och färglösa, hennes mjuka läppar blåaktiga och frusna. Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha trott att hon låg och sov djupt och frös. Jag ville så gärna gå fram och omfamna henne och väcka henne ur hennes djupa dvala. Vagga henne i min famn, som jag brukade göra när hon vaknade upp förtvivlad och rädd ur sina mardrömmar. Jag ville så gärna väcka henne och be om förlåtelse. "Förlåt mig för att jag inte såg, älskling. Förlåt mig, snälla."

Hon hade fallit djupt ner i mörkret. Hon hade alltid talat om att frigöra sig, bli fri från allt det som band ner henne. Efter varje gång hon hade sagt det, utbrast hon alltid i ett högt skratt och påtalade hur tokig hon var. Men det hade slutligen blivit för mycket för henne, för hårt. Likt en vinglös fågel hade hon kastat sig utför stupet med utbredda armar. För en stund hade hon svävat där i luften, och världen hade stått stilla. Huvudet var högt buren med blicken upp mot skyn, armarna utsträckta åt var sitt håll, och benen rakt bakut. Hon hade svävat majestätiskt likt Ikaros son ovan molnen innan solen tagit honom.

I stunden innan hon började vända neråt, frigjorde sig hennes själ från det jordiska skalet. Hon höjde sitt ansikte mot solen och log sitt vackra leende. Hon var äntligen fri från allt det som hade fängslat henne. Hennes blickar riktades uppåt och hon svävade högre och högre upp, medan hennes jordiska skal föll längre och längre ned. Frigörelsen var fulländad, hon såg neråt för ett kort ögonblick för att få en skymt av den mörka skuggan som hade hemsökt henne i så många år. Men det var över nu, hon var äntligen hemma igen, i ljuset ovan molnen.

4 COMMENT(S):

Så det är det här du skrev ner när du satt på skrivbordet med glasögonen, den allvarliga minen och skräckmusiken i bakgrunden...interesting...

 

Detta ar vackert Steve! Har du skrivit detta sjalv? Vilken talang maste jag saga!

 

Vad fruktansvärt vackert.

 

Tack så mkt för snälla ord! :-)