The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Tiden som gått

Två år har passerat. Tiden går snabbt. Minnena är ännu knivskarpa. Vardagen går sin gilla gång, och livet har verkligen gått vidare. Alla lever vi våra egna liv, nya liv, där vi egentligen inte riktigt vet hur en extra person skulle ha placerats in i sammanhanget. Det är en bra underlig tanke egentligen. En hel del hade nog kunnat vara annorlunda, men kanske ändå inte.

Får man egentligen säga att man inte är ledsen längre, undrar jag ibland. Eller är det en plikt att vara ledsen under resten av ens liv? Är det tabu att säga att man har gått vidare och inte sörjer längre? Är det ok att inte leva i skuggan av en tidig höstdag för två år sedan?

En väninna frågade idag hur det känns, och om jag fortfarande tänker på det. Visst tänker jag på det, absolut. Somliga perioder mer än andra. Men jag ligger inte vaken om nätterna och grubblar över det. Borde jag göra det?


___________________Tänker på dig, och jag saknar,
___________________Jag minns dig, och jag gläds,
___________________Kom min vän, ta min hand,
___________________Låt oss vandra, i tidens allé.



3 COMMENT(S):

Det är när sorgen och grubblerierna försvinner som de fina minnena får ta sin rätta plats. Det är så det ska vara.

 

"Sorgen är som en triangel som rör sig runt i hjärtat, med spetsar som rispar. Det gör ont, förfärligt ont, ända tills triangelns spetsar är nedslipade och kvar blir bara en kula som glider runt utan att ge smärta.

Sorgen är en process som tar tid, men den tar slut. Hur lång processen är beror på vad vi förlorat, vilka resurser vi själva har och vilket stöd vi kan få från vår omgivning.

Men när glädjen över det du har haft överskuggar saknaden över det du har förlorat, när du vet att du aldrig skulle vilja undvara det du har förlorat även om du en gång kanske måste släppa taget om det, då är triangelns spetsar nedslipade och kulan förblir en skatt i ditt hjärta." - Anonym


/R

 

Tack för fina kommentarer! :-)