Ro utan åror

Jag klev in genom dörren, in i värmen från det intensiva regnet utanför. Höstrusket och de kortare soltimmarna som vinterhalvåret för med sig gör att man gärna håller sig mer inomhus, i skenet av tända ljus och med en kopp grönt te i handen. Hade det inte varit tentatider nu, hade jag gärna velat kalla hem någon vän att dela på luften i min lägenhet med, min smått ensliga lägenhet.

Man blir lite tossig i huvudet av att plugga för mycket på egen hand. Det är nog de flesta studiekamrater eniga om. Man läser lite, tänker lite, vandrar omkring lite. Jag brukar tänka mig att mina promenader upp- och nerför trappan utgör en del av den 30 minuters motionen som alla bör ha varje dag. Av någon anledning fastnade min blick för en bok på hyllan i sovrummet idag, efter en tur nerför trappan.

Nyhetsankaret Ulla-Carin Lindquists 'Ro utan åror'. Jag minns första gången jag läste den i 2004. Jag blev så berörd av att i bokform få följa med på hennes resa mot slutet, där den neuromuskulära sjukdomen ALS successivt bröt ner hennes muskler i kroppen. Hur hon från att vara fullt frisk går till att bli en grönsak, fullt medveten om sina fysiska tillkortakommanden. En frisk själ inlåst i ett köttpaket.

Jag plockade ner boken och läste i den igen. Efter ett tag blev den för jobbig att läsa. Den är känslomässigt tung. Jag lägger ifrån mig boken. Studierna kallar. Vem vet om inte ambitionerna finns för denna typ av forskning i framtiden för egen del. Men en sak i taget.

"Jag är inte min kropp. 

Jag är i den. 

Den är sjuk, men min ande är frisk. 

Mitt själv är min själ och den är stark.

Lidandet kan bli min styrka. 

Urkraften. Som när barnets huvud roterar ur livmodern. 

Vet att det ska sluta. Gör mig stark. Lugn."