The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Ta farväl

Jag har jobbat idag. Som vanligt kommer jag hem med en liten historia, ett litet väckarur som sätter igång maskineriet inuti huvudet. En tankeställare som får mig att undra var vi är på väg, var vårt samhälle är på väg.

Jag hälsade på en gammal dam på 101 år idag. Jag fascineras alltid av hur vissa kan bli så gamla men fortfarande klara av det mesta av sin vardag. Men den här damen är på väg att åka nerför nu, tyvärr. Sånt kan gå snabbt, det har jag sett förut. Hon var väldigt trött, klagade hon på. Med all rätt, när hon både äter och dricker dåligt.

När jag höll på med hennes middagsmat i köket, jämrade hon högt från sin plats inne i vardagsrummet. När jag kom in i rummet tittade hon upp på mig där hon nästan låg i fosterställning på soffan och sa: "Byd pænt farvel inden du går, byd pænt farvel." Hon var så mån om att jag skulle säga "hej då" innan jag gick. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite sorgsen till mods. Brukar folk bara gå utan att säga något? tänkte jag. Eller vill hon försäkra sig om att varje gång någon går, ska denna ha önskat henne far-väl, ifall det blir den sista?

Jag kom också i tankar om vilket omaka par dagens samhälle och artighet verkar vara. Artighet är ingen självklarhet längre. Det är något ovanligt, något oväntat och en bonus i allas vår tillvaro. Vi blir överraskade när vi möter artiga människor. Varför ska det vara på det viset? Varför kan det inte vara en självklarhet, en social plikt människor emellan istället för den kyliga nonchalansen som vi dagligen måste möta på gatorna?

Jag höll om hennes händer, och tog farväl. I det rynkiga ansiktet syntes en lätt smil, hennes bruna ögon såg på mig för ett ögonblick innan hon slöt dem igen och återgick till sin middagslur.

0 COMMENT(S):