The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Back to blogging

Fy mig som lämnat er utan någon god uppdatering om mitt annars händelserika och intressanta liv under flera dagar. Det syns ju att ni har straffat mig, med dalande läsarsiffror. Vad lojalt!

Det blir inga collager eller bilder från helgen, jag har strejkat på den fronten också. Kände för att vara mer privat denna gång, samt slippa trycka upp kameran i familjens och vännernas ansikten hela tiden. Stackars dem, tänker jag ibland. Kan nog kännas lite ångestladdat med tanke på att jag när som helst kan lägga upp lite för.. eh.. mindre smickrande eller för privata bilder.

För att tala om helgen som gått, har jag märkt att det fortfarande finns en hel del saker att uträtta i Malmö. Personer att försöka hjälpa, personer att försöka öppna upp, och personer att försöka förändra. Frågan är bara hur mycket jag borde åta mig, när jag inte befinner mig där. Ibland önskar jag att mitt ord vore lag. Och jag lovar, jag hade inte missbrukat min makt, om någon ens kan tro något sånt om mig.

Återgick till mitt ungkarlsliv idag. Vad innebär det, kan man fråga sig. Jo, njurfysiologi och kanske lite Heroes om jag varit duktig. Fortsatt god kväll, mina lojala läsare!


Hiro-style.

2 COMMENT(S):

Jag slutar aldrig läsa!

 

I know I can count on you! :-)