The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Farmor

När man sitter i en knäpptyst läsesal där man kan höra en nål falla, är det lätt att man drömmer sig bort mellan de där intensiva läsestunderna. Jag tittade ut genom de stora fönsterna och tänkte på farmor.

Jag minns underligt mycket från min tidiga barndom. Hur hon tagit hand om mig under de första 3-4 åren av mitt liv fram tills hon gick bort. Hur mycket av henne som har stannat hos mig är otroligt. Jag tror att farmor är orsaken till min musiksmak idag. Hah. Vi brukade lyssna på kinesisk folkmusik tillsammans hon och jag, mera bestämt var det kinesisk opera, kunqu, som faktiskt utsågs till Kinas immateriella världsarv av UNESCO år 2001. Alla släktingar brukade titta lite underligt på mig på den tiden, särskilt med tanke på att min kusin lyssnade på Michael Jackson, som alla andra normala ungar gjorde.


Jag vaknade upp med ett ryck i sängen. Lyssnade, där var ingen i huset igen. Jag var ensam, igen. Kunde inte hjälpa det, men tårarna letade sig fram trots att pappa bestämt sagt att pojkar inte får gråta. Jag hoppade upp från sängen, sprang in i mamma och pappas sovrum. Ingen var där. Sängen var bäddad. Gick vidare till vardagsrummet, köket, men ingen var där. Jag gick till huvuddörren och nådde nätt och jämnt upp till handtaget och drog ner det, men det var låst. Tittade ut genom brevinkastet, men kände bara en pust vind blåsa på min kind. Tårarna trängde sig på och rann nerför kinden på mig, men jag torkade snabbt bort det med handryggen.

Ensammast i världen. Jag satte mig på huk invid dörren och började hulka tyst för mig själv. Tårarna rann nerför kinderna, men vad gjorde det när jag var ensam. Ingen såg ju. När det kändes som att en evighet hade passerat hördes skrammel med ett par nycklar utanför dörren, en nyckel fördes in i nyckelhålet och handtaget trycktes ner. Ett par leende ögon tittade ner på mig där jag satt på huk och snyftade något så förfärligt. Jag såg alldeles suddigt på grund av alla tårar som låg i vägen. Men jag visste vem som hade kommit, det kändes i luften. Hon gick ner på knä och tog mig in i sin famn: "Så mitt barn, så ja. Gråt inte mer, farmor är här nu." Jag var inte ensam längre, jag var med farmor. 




Erhu.

5 COMMENT(S):

Aw, söt-Steve. Jättefint skrivet. Du är duktig på att skriva, gillar även det du skrev om google och "Kina-temat" där. =)

Precis som påven är tappat bakom hörnskåpet tycker jag att Obama har lite konstiga åsikter många gånger, får se hur det blir om några år.

Campingen är liksom en trygghetszon, haha. Men får se hur det blir. Där kan jag få förlängning efter sommaren också, vilket är skönt. Tiden lär visa vart jag hamnar. ^^ Tack för dina kloka ord, de hjälper en! =)

Och ja, Thailand hade alldeles för mycket tjejkläder. När man väl hittade snygga killkläder var det lika bra att köpa upp rubbet, haha.

Hoppas att du får en trevlig helg utan tentaplugg och allt som hör därtill. :D

 

Väldigt fint..kunde föreställa mig allt..intressant perspektiv eftersom jag bara har hört den utifrån en tredjeperson-perspektiv..me like! Nästan så att jag fällde en tår när jag lyssnade på din annars så tråkiga kinesmusik :D

 

Vem har du hört det av sen tidigare? Du, dissa inte min musik,.. det är som att du dissar din farmor! hah, så var försiktig på minfältet!

 

jag dissar inte farmor... bara eran musiksmak. Skulle inte våga dissa farmor.. scaawwwyy.

Hörde det senast från morsan kanske?

 

Aw, det var också fint skrivet. Ett inlägg jag hade missat.

Och scaaawwy - don't mess with grandma. ;)