The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Empty

Min jobbhelg är över, och ni kommer att sakna mina jobbrelaterade inlägg tills jag jobbar igen nästa gång. Visst längtar ni redan? Hah. När jag jobbar, får jag så många intryck från dem som jag hjälper. Både positiva och negativa. Men mest ser jag bristerna med systemet. I min värld ska alla gamla helst vara så lyckliga att de springer fram med sina rollatorer på gröna ängar och under blåa skyar. Det ska jag göra som gammal i alla fall!

Det tråkigaste är när jag efter en period av frånvaro kommer tillbaka till någon, som har varit frisk och kry dessförinnan, för att finna en nästan helt annan person. En tom blick. En som bara stirrar rakt ut och väntar på att bli serverad mat och dricka, och som knappt responderar till yttre stimuli längre. Är det nödvändigt att vi alla måste gå den vägen? Kan jag få gå vidare när jag ännu kan skratta och le mot omvärlden, istället för att sitta som ett tomt skal utan innehåll och vänta in liemannen?

Det finaste är när jag har tid att samtala med dem på deras villkor, när de själva vill. Oftast har man inte tid, eftersom det är så många man ska hinna besöka inom en begränsad tidsperiod. Men ibland sker det, och jag får lov att lyssna till deras historier. För dem som varken har barnbarn eller sina barn kvar, märks det att de inte har fått tala på länge. De har inte fått minnas sin historia, eller reflekterat över saker. För dessa handlar vardagen om att äta, dricka, gå på toaletten och sova. Varken mer eller mindre. Jag kan inte se mig själv sitta så där tom på en gungstol i väntan på att slockna. Aldrig.

0 COMMENT(S):