The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Scenery of Wadi Rum

Lördagen den 30 januari 2010

Vindarna återvände idag. Vårt tappra försök att bli brunare på vår sista semesterdag misslyckades fatalt. Sanden lyckades piska oss alldeles ömma i huden, och de få människor som var på stranden idag fick sig ett gott skratt när de såg oss ligga där. Måste man, så måste man. Vi andra gav upp efter två timmar, men Aida är envis som en åsna. Tjejen kunde tänka sig att ligga kvar och få UV-strålar genom molnen i utbyte mot sand i ögon, hår och alla andra vrår.

Som planerat åkte vi sedan iväg på vår sista planerade utflykt till Wadi Rum, Jordaniens väl kända ökenlandskap med klippor och berg formade av tidens vindar. Tomt på turister förutom oss, åkte vi på en privat tur med våra privata guider och chaufförer. Klättrande på bergsformationer, njöt av den fantastiska omgivningen, och vandrade i den mjuka sanden. Måhända låter det aningen ointressant, men vi hade varandra, vilket är en stor del av orsaken till att hela resan har varit så pass lyckad! Vi sjöng, skämtade, och skojade om vartannat under bar himmel, sittandes baktill på våra jeepar ute i öknen.

Någonsin i sitt liv borde alla få uppleva naturens orörda skönhet, marker som är obefläckade av människan. Jag kan efter dagens utflykt med stolthet säga att jag har gjort det. Somliga stunder saknar jag ord för att beskriva naturens fullkomlighet och perfektionism, som gör den rättvisa.

Vi rundade av kvällen och även vår resa med en sista gemensam middag på en av stans lokala restauranger. Det kändes nästan som att det var igår som vi först ankom. Imorgon samma tid kommer vi att stå i Odense och huttra över det kalla vädret och svära högt när väskorna fastnar i snön.

Slut på denna resa, start på nästa modul. Vårt tredje år som läkarstudenter tar sin början.


Wadi Rum.

0 COMMENT(S):