The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

The Treasury of Jordan

Torsdagen den 28 januari 2010

Något som jag verkligen har njutit av under resan är alla de kvällar, när man efter en lång dag är tillbaka på hotellet, och bara kan sitta och snacka igenom den tillsammans. Vi har det enormt roligt allesammans som grupp, och jag har det om möjligt ännu roligare med Aida och Rasha. Jag känner mig så berikad av att ha alla dessa vänner, både de från Odense och de i Malmö!

Gårdagen var inget undantag och vi pratade säkert över midnatt innan det var dags för att lägga sig, trots att vi skulle till Petra tidigt i morse. Det var soligt och vindstilla på morgonen, och alla var på muntert humör. Från Aqaba till Petra, tar det cirka två timmar med bil, men vi tar alltid små pauser på vägen. Då bjuder guiderna på kaffe och te, vi blickar ut över djupa bergsdalar och vidsträckta öken, och får även lite inblick i vanligt folks vardag.

Många av byarna är halvt färdigbyggda eller halvt förfallna, beroende på hur man ser på det. Många jobb är överflödiga och dess syfte är förmodligen mer att ge en människa ett meningslöst jobb än att låta denna gå arbetslös. Vad sägs om att sopa ökenvägarna fria från sand med en vanlig hushållskvast? Evighetsarbete? Dessutom blir USAs pågående krig i Mellanöstern plötsligt så nära, när vi ser amerikansk krigsutrustning transporteras på vägarna i Jordanien på väg mot diverse destinationer.

Innan lunchtid anlände vi till Petra. Biljetter köptes och så studsade vi iväg! Förhållandena var optimala, med lagom värme och klarblå himmel. Första sträckan kunde ridas med hästar, och jag var väl inte sen att hoppa på en. Men jag har en tendens att alltid glömma bort att jag är allergisk mot hästar...

Hela den antika staden Petra är en kronjuvel i mänsklighetens arkitektoniska historia! Med all rätt platsar den in land de sju underverken i världen. Tänk er en hel stad uthuggen ur bergen, där varje detalj, varje hörn och vrå, och varje pelare omsorgsfullt har huggits ut med en sådan precision och skicklighet att det kan mäta sig med våra moderna maskiner. Idag är staden dock enbart en blek skugga av dess forna glans, som återspeglar en framstående civilisations, Nabateanernas, gyllene dagar.

Vår väg gick längs det gamla huvudspåret in mot staden genom bergen, med två enorma bergsväggar på var sin sida, som skjuter upp mot skyarna. Vägen smalnade av för att i dess mest snäva del plötsligt öppna upp till en öppen plats, och Petras mest berömda byggnad uppenbara sig framför mina ögon, Al-Khazneh! Hjärtat slog ett extra slag och jag gladdes över min möjlighet att ha fått beskåda detta magnifika monument.

Mycket klättrande upp och ner, för att få se de katakomber uthuggna ur bergen för forna kungar och framstående invånare från dåtidens Petra. Inget annat är i lika gott skick som Al-Khazneh, tyvärr. Men jag kan föreställa mig den prakt och ståtlighet som hade mött oss under dess storhetstid, innan erosionen hade tagit sin del.

Det är som att upplevelsen varit så överväldigande att all min energi har dränerats från min kropp. På hemvägen, slocknade jag och drömde mig bort, till forna civilisationer och dess glansdagar.


Petra. 

 Tack till Rasha för bilder till kollaget ovanför!

3 COMMENT(S):

Varför är det alltid en obligatorisk Steve-pose bild i mitten i varje kollage? /favvo BFF

 

Därför att jag är så himla narcissistisk! ;-)

 

Wow! Magnifikt och maffigt, skulle inte vara helt fel att få ta del av detta. :)