The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Fågel utan vingar

Många föräldrar ser med skräckblandad förtjusning fram emot den dagen barnen är redo att lämna föräldrahemmet, och kunna stå på sina egna ben. Det är deras livsinvesteringar som är mer värda än vare sig hus, aktier eller andra materiella ting. Inte nödvändigtvis som på äldre dagar, då barnen sågs som en åldersförsäkring, utan snarare frukten av deras kärlek. Vackra fruktträd, som föräldrarna har sått som små frön, varsamt tagit hand om och vattnat under alla åren, med förhoppningar om att träden en dag ska bära frukt.

Inte alla frön blommar ut till fullmogna träd tyvärr. Jag tänker på barn som aldrig riktigt får den kapaciteten att klara sig själva, vare sig det handlar om psykiska eller fysiska handikapp. Visst har jag tidigare sett gamla föräldrar till fullvuxna barn med Down's syndrom på stan, men jag har aldrig tänkt mer på det. Jag har bara sett det kärleksfulla förhållandet emellan två människor, på trots av ett viss mentalt hinder.

Häromdagen arbetade jag med ett par där det vuxna barnet bodde hos sin förälder, som är långt över pensionsåldern redan. Allt brukar fungera någorlunda bra, så länge föräldern styr det hela. Men denna gång var föräldern sjuk och sängliggande. Vardagen rasade samman. Strukturen saknades. Även om man har ett vuxet barn i huset, kan man aldrig be om ett glas vatten eller bara en stödjande hand uppför trappan. Det är sanningen hos det här paret. Jag blev rörd av denna sanning som föräldern påtalade för mig.

Vad händer den dagen den gamle går bort? Vem finns där att ta hand om den yngre, att se efter denne? Sätts på en institution där ingen kommer på besök eller tar i hand för en promenad under lövverket? Symbiosen är så stark mellan två individer av denna slags, att det verkar oundvikligt att båda ryker i ett fall. Det är som att fösa en vinglös fågel utför ett stup.

0 COMMENT(S):