The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Hej, mitt namn är Steve, jag är läkare...

Igår var det dags för mig att äntra scenen och spela mot min motspelerska framför gruppen. Jag brukar vanligtvis hata kameror som riktas mot mig, brukade rent av springa och gömma mig bakom något objekt när jag var yngre, men tur är väl att man har vuxit upp. Min låtsaspatient agerade väldigt introvert och tyst. Jag tror att jag föredrar sådana som pratar mer.

Att uttala den inledande frasen för min patient var väldigt konstigt: "Hej, mitt namn är Steve och jag är läkare." Just nu låter det så konstigt i mina öron. Men orden smakar inte alls illa i munnen. Jag kan nog vänja mig vid det. Absolut.

Det roligaste var väl feedbacken som jag fick efteråt. Jag har tydligen ett väldigt lugn omkring mig som gör att skådespelaren gärna ville prata mycket mer än vad hennes roll tillät. Förtroendegivande. Trygg. Fina ord som jag givetvis är glad över att få höra. Det stärker mitt självförtroende inför de riktiga samtalen. Jag längtar.

3 COMMENT(S):

Jenny (som numer inte kommenterar så ofta men den här gången var jag tvungen)

Steven, du kan väl inte allvarligt vara förvånad över att du inger förtroende hos folk och utstrålar ett lugn? Du är ju lugnet och förtroendet personifierad! :-)

 

:-) Det kan vara skönt att få höra det från en främling också... istället för att ha förutfattade meningar om sig själv.

 

Vad härligt att höra! Det låter bra inför framtiden, doktor Steve! Haha. :)