The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Hemkommen

Det har varit några bra dagar i Malmö. Väldigt bra på många sätt, men detta ständiga bymoln som hänger över min axel kastar sin enorma skugga över alltet. Jag funderar fram och tillbaka över hur det kan skingras, men mycket är utom min kontroll.

Igår spenderades kvalitetstid med min lilla mor, strövade runt i stan och samtalade över en fika, precis som förr. Det är mycket som man missar under ens frånvaro, har jag märkt. Mycket att ta igen, men tiden är inte oändlig. Jag önskar att jag kunde göra det oftare.

Det var sedan lite fredagmys/Mariokväll/hemmafest hos André, där ett gott gäng samlades. Lättsam och anspråkslös tillställning där jag bara är, istället för att ibland försöka vara. Det här är en del av vad jag missar. Jag önskar att jag kunnat vara med oftare.

Mina käraste bröder önskar jag att jag hade haft mer tid med. Kan man tycka annat än att det är gulligt när min yngsta bror hoppar ner i sängen på morgonen och försöker väcka mig genom att prata om allt möjligt och lova mig kramar ifall jag stiger upp omedelbums?

0 COMMENT(S):