The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Landed with a thud

Det roliga med mig och syrran är att vi båda är sjusovare, jag känner därför inget tvång att vakna tidigt även om jag är här på besök. Fast.. jag måste säga att hon är snäppet värre än mig! Igår kväll blev ganska sent i alla fall, efter filmerna ville jag så gärna introducera henne för mina TV-serier, som hon naturligtvis tyckte var världens skojigaste sådana och himlade lite med ögonen. "Oj, är klockan redan fyra?" utbrast vi sedan och stormade mot sängarna.

Idag fortsatte vi där vi slutade och snackade igenom hela dagen. Det finns ingen bättre att ventilera allt möjligt med, som med sin andra hälft. Det behövs, och borde göras oftare.

Tidsoptimist som jag är, gjorde att vi sedan skyndade oss till stationen, virrade omkring på Uppsalas nya resecenter och visste knappt var spåren låg någonstans, missade tåget till Arlanda, väl framme med nästa tåg springer jag dramatiskt genom terminalerna med min fladdrande halsduk efter mig, innan jag nätt och jämnt hinner till incheckningen.

Ni tror inte att flyget sedan är försenat, när jag har stressat som en fåne? Joho, med råge dessutom! Först 50 minuter, sedan ytterligare 40 minuter... jag ville spricka. Flygkaptenen måste sedan slipa till sina landningar, inte meningen att planet ska slå i marken så där hårt! Sedan går knappt några tåg på kvällen från Köpenhamn H, ytterligare 30 minuters väntan, och jag är hemma mitt i natten. Tack Norwegian, tack! Nej, jag är inte bitter..

1 COMMENT(S):

Sådana gånger du får säga "MORR!". JOBBIGT VA? Just när man stressar som bara den för att hinna med något och sedan "sköter" inte de sina tider, haha. Nej, det är drygt. Hoppas de landar bättre nästa gång också. ;)