The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Peek-a-boo!

I en stund av total brist på intressanta observationer eller pockande tankar som gärna vill förevigas, låter jag barnet inom mig ta över. Låt oss gå tillbaka till den allra första början när grabben ännu saknade tänder i munnen.

Äldsta barnet i en barnaskara som efterhand växte till fyra, föddes han och fostrades i det numera beryktade Rosengård i Malmö. Redan då var det sällan några svenskar som bodde i området, och all världens kulturer levde sida vid sida. Men även inom stadsdelen var segregationen stark, där kineser brukade bo inom ett viss område, araber hade sin gård och romerna sin egen gård. Under somrarna brukade romerna grilla hela grisar på spett på sin gård, medan araberna nöjde sig med lamm. Det var en ständig kamp om vem som hade det största djuret över elden.

Under de första levnadsåren var grabben den ovanligt tystlåtna och blyga typen, som helst höll sig i bakgrunden. Lite extra späck på kroppen gjorde att han blev kallad för "fej-jai" av sina släktingar, som betyder 'fat boy'. Men som alla andra tillbakadragna barn, hade han en liten förmåga som bara han var bäst på. Han kunde alla släktingars och nödvändiga telefonnummer utantill i sitt lilla huvud. Han var helt enkelt familjens virtuella telefonbok, ett uppdrag som han tog på största allvar. Ifall han inte kunde ett nummer någon gång, satt han i ett hörn och skämdes så öronen blev röda.

Men som yngsta barnbarnet i släkten fick han äran att hänga med sin farmor dagarna i ända. En person som han blev tämligen fast vid efter ett tag, särskilt med tanke på att föräldrarna kunde vara borta större delen av dagarna. De jobbade, på något så typiskt som en kinarestaurang. På den tiden var kinamat lika trendigt som dagens sushi-våg. Ibland fick han följa med sin mamma till jobbet, men det önskade han att han aldrig hade gjort. För ibland fick treåringen sitta och skala gullök inne i köket så tårarna rann och ögonen sved. Men grabben teg som muren och klagade aldrig. Ibland fick han torka bestick och sortera de efter diskningen. Det var ärofyllda uppdrag, enligt honom själv. Men för de vuxna var det en självklarhet att alla bidrar, stora som pyttesmå.

På dagis led han förmodligen av bacillskräck och lekte ogärna i sandlådan med de andra barnen. Istället stod han bredvid och småflinade när ungarna stoppade sand i munnen. Att få grus i skorna var det värsta han visste. Att bli tvingad in i en regnoverall med tillhörande stövlar kändes som att få på sig en tvångströja. Han stannade hellre inomhus och ritade eller skrev sina siffror och bokstäver. Hur svenska språket sprang upp i skallen är ett mysterium, eftersom han först fick höra det som sexåring och att tala inför andra var en skär mardröm. Men en dag började han att tala...

...to be continued.

Bejbis.

3 COMMENT(S):

HAHAHA!! DU låter som ett psychobarn! Vilket du var i och för sig... O.o

 

Haha, vet verkligen inte vad jag ska kommentera men måste kommentera. Underbart. Satt och skrattade och log igenom hela inlägget. Du skriver underbart, Steve. Beundras din känsla att skriva och fånga läsaren. Och tur att "Fat Boy" lärde sig svenska i slutändan och nu kommer bli en framgångsrik läkare. ;)

(och gillar - systers? - kommentar där!) ^^

 

Haha, jupp jupp, syster är vad jag är. Jag är känd för att fälla minnesvärda (både på gott och ont..) kommentarer...