The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Self-confidence and Doubt

Jag har allt sedan barnsben lidit av extremt dåligt självförtroende som gått hand i hand med bottendålig självsäkerhet. Det har absolut något att göra med den kinesiska uppfostran där barnen får lära sig om deras otillräcklighet och vikten av ödmjukhet så till den grad att det går till överdrift. Tanken är väl att sporra barnen till att ständigt försöka överprestera. Men fungerar det i praktiken?

Som med allt annat, är 'måtta' ett extremt centralt nyckelord. Man måste som förälder kunna värdera ifall barnet i fråga är tålig för de stundtals brutala sågningar, som ofta kan ske. Den tid då patriarken styrde med järnhand både i land och hem är över. Vad barnen behöver är bekräftelse och att bli sedda för det de är. Att kräva perfektion av ett barn är både grymt och respektlöst. Vissa barn klarar otroligt nog av den hårda miljön och spirar uppåt, men vad fångar upp dem andra som knäcks under processens gång?

Se till exempel på de väldigt unga kinesiska gymnasterna, som tar hem guld efter guld för sitt moderland i OS. Är de lyckliga tror ni? Vi kan häpna över deras disciplin och oerhörda skicklighet i det de gör. Men hur har deras väg sett ut? Hur många tiotusentals har inte knäckts och gallrats bort under processen? Alla har de börjat med idrotten sedan många av oss ännu satt i sandlådan och grävde tanklöst i gruset. Alla har de lämnat sitt hem för att resa bort och växa upp i träningsförläggningar. Det kanske har varit deras eget val, men det är lika mycket den stenhårda uppfostran där föräldrarna dikterar vad som anses vara bäst för barnen.

Känslan av otillräcklighet kan ännu idag smyga sig på när jag minst anar det. Processen har kunnat reverseras till stor del. Vissa brukar citera: "What doesn't kill you, makes you stronger." Men jag säger: "What doesn't kill you, leaves behind an ugly scar."