The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

En paus från våra liv

Helgen har precis gått, och jag kan nästan inte tro på att sommarlovet är över oss. Eller möjligtvis är det så jag inte har haft tid att känna efter ännu? Mina lov brukar ha en tendens att vara sådana, fullständigt planerade från dag 1. Jag måste alltid påminna mig själv om att slappna av, tänk inga "måsten" och bara "var".

Igår kväll var vi några stycken som samlades inne i stan för att äta tillsammans, och njuta av vår nyvunna frihet. Jag slutar aldrig förvånas över hur fyrkantiga och tröga vissa servitörer är här i denna stad! Hur svårt är det att komma med vegetariska alternativ, istället för att hela tiden upprepa för mig att "nej, vi har bara det som står på menyn..." Jag var en bättre servitör redan vid 16 års ålder! Sjukt mycket mer servicemedveten och flexibel än vad vissa någonsin kommer att kunna bli. Och jag var en höjdare på att balansera tallrikar minsann! ;-)

Idag åkte Aida hem till Sverige i alla fall. Det känns konstigt på sätt och vis faktiskt. Som hon själv sade, det blir svårare och svårare för varje gång att åka ifrån Odense. Det blir ju ett uppbrott från våra liv, som de är nu, för att återgå till våra gamla liv. Även om vi saknar familj och vänner, är det inte detsamma när vi befinner oss i våra gamla hemstäder längre. För mig personligen känns det numera som att jag är på besök bara. Hemmakänslan har diffunderat bort på vägen. Dessutom är det underligt att Aida och snart Rasha, samt andra vänner, plötsligt far åt alla möjliga riktningar. Att inte ses på tio veckor, när man annars ses dagligen är minst sagt en konstig känsla.

0 COMMENT(S):