The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

A day like any other

Början på sista veckan av praktiken. Visst är det intressant från tid till tid, men jag kan inte låtsas som att det är det roligaste jag någonsin har gjort och gärna stannar kvar längre än vad jag behöver om dagarna. Då hade jag ljugit för er. Och mamma har ju sagt att man inte får ljuga.

Sanningen är den att jag presterat tämligen illa. Jag skyller på jetlag, jag skyller på att jag är inte är varm i kläderna än. Men jag vet att jag brukar vara mer aktiv än så här på en arbetsplats. Men det kan också naturligtvis bero på att jag känner mig dummast på hela sjukhuset och fattar intet av vad läkarna säger. En fluga på väggen, det är en ganska bra beskrivning. Ställer jag frågor? Naturligtvis gör jag det. Men när nivån är så hög att jag inte vet vad jag ska ställa för fråga?

Det här är trots allt den allra första praktiken där jag iklär mig rollen som (framtida) läkare, och jag borde inte vara så hård. Men ribban, den sätter vi själva. Vad lär vi oss om vi alltid låter ribban ligga kvar på en bekväm höjd?

0 COMMENT(S):