The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Gästinlägg: Att känna sig svensk, att vara svensk

Skribent: Rasha.

Till Midsommar skulle alla grannbarnen samla in nyplockade blommor som skulle trä stången. Under somrarna brukade jag och mamma spendera hela eftermiddagar med att plocka blombuketter och för att sedan torka dem och placera dem över vardagsrumsreolen. Med åren blev det en väldig samling torkade blommor i olika slag, som till följd samlade en massa damm. Sensomrarna spenderades med att plocka blåbär, lingon och vilda hallon för att sen komma hem och äta bären med strösocker, frysa in till pajer och koka resten till drottningsylt.

Under vintern vallade vi skidor och tog vårat pick och pack, inkluderat pjäxor och skidstavar, till närmaste skidbacke. Skridskorna kom fram, jag brukade spendera flera timmar med att åka skridskor på en stor fotbollsplan som gjordes om till en skridskobana om vintrarna. Åkte hela kvällen tills mamma ropade in mig för kvällsmål. Med klassen brukade vi pimpla på sjön, Runn. Det var inte så ofta man fick något, ibland en abborre om man hade tur. Och bäst av allt var att åka långfärdsskridskor på en djupfrusen sjö, blicka fram mot en snötäckt udde på andra sidan och drömma sig bort till hur man skulle se ut som vuxen och varför man fanns just här och nu på denna plats. Det är den mest harmoniska form av meditation man kan utöva.

Året om gick vi till skogsgläntan och lärde oss om alla djur, insekter, växter och blomarter och drack varm choklad sittandes på en sittdyna av cellpolyeten, och ibland om man hade tur gjorde man lite pinnbröd över en brasa. Sen blev man scout, lärde sig knopar, bygga vindskydd och därmed vakna upp med myggbett över hela ansiktet, dricka med en kåsa, bo i en kåta, tälja, sjunga runt en bål och känna sig som en del av en enhet.

Jag är svensk, jag har visserligen föräldrar från en annan kultur. Men ingen kan ta bort mina minnen eller mota bort känslan jag får när jag passerar Öresundsbron hem från Danmark, och det första jag ser är den vackra svenska flaggan svaja mot Östersjöns vindar.

Jag är tillräckligt gammal för att inte kunna påverkas av främlingsfientliga krafter, jag vet ju att jag är svensk. Jag känner mig svensk. Men jag blir ändå ledsen när främlingsfientliga och rent rasistiska påhopp görs mot en grupp jag är inräknad i. Sådana personer skrämmer mig verkligen. För även om jag känner mig svensk, så ser jag ju inte ut som en. Jag har rent sagt varit orolig i flera veckor, men det som brukar stilla mina tankar är att även om ett främlingsfientligt parti kommer in i Riksdagen, så är det ju ändå 4-8% som tänker som dem, och inte majoriteten av befolkningen.

Frågan jag brukar ställa mig själv är; hur går det med barnen i tonåren? Eller barnen som är i det stadiet där de bygger upp sin identitet? I många år kände jag mig varken svensk eller irakisk, jag visste inte vad jag var. Hade ett främlingsfientligt parti funnits i regeringen då, och fått makten att rösta fram lagar och debattera i media som ett parti i riksdagen, hade jag nog i yngre ålder börjat tveka på vem jag var. Vilken sida jag tillhörde. Jag hade intagit försvarsposition. Vad hade jag valt? Jag hade valt att göra som många danska invandrare gör, nämligen att inte känna sig som en del av samhället. Att Sverige bara skulle vara det land där jag bodde men inte där jag kom ifrån.

Jag hade inte känt mig svensk, hade dragit mig undan och klamrat mig fast vid det enda säkra jag faktiskt hade, min kultur från föräldrarnas sida, då den kulturen jag tidigare delvis hade identifierat mig med inte hade erkänt mig som svensk, som en av dem.

Mina barn ska lära sig alfabetet med hjälp av Fem myror är fler än fyra elefanter, få ta del av svensk kultur och vara stolta över sin barndom och att dom är svenskar.

Påskkärring med kompisar.


Skolavslutning, 9 år.

0 COMMENT(S):