The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Söndag 10 oktober 2010

Vaknade till ett Odense betäckt av ett tjockt lager dimma. Jag cyklade iväg mot jobbet i total mörker, till ljudet av högljudda fulla människor på väg hem från en vild natt i stan. De som står vid snabbmatskioskerna för att köpa sig en korv eller kebab innan det är dags att spendera söndagen bakom fördragna gardiner i sängen. De som kommer att vakna upp med en hamrande huvudvärk och inte minnas vad som hände natten innan.

Dimman lättade efter hand som timmarna gick och solen började titta ovanför horisonten. Jag hade redan hunnit med mina morgonbesök hos de mest morgonpigga gamlingarna. Ibland undrar jag vad skillnad det egentligen är för dem, ifall det är dag eller natt. De gör inget om dagarna mer än att sitta och vänta, om nätterna ligger dem och väntar på att vi ska ta upp dem ur sängen.

Efter mitt åttatimmarspass, hann jag knappt in genom dörren förrän tröttheten slog till mig. Lite mat och TV-serie underhållning, varefter jag inte kunde hålla ögonen öppna längre. Jag som hade velat gå iväg för att träna lite på gymmet, dåsade istället till i sängen och vaknade inte förrän efter två timmar. Det hade inte gått att somna in kvällen innan, när extremt fulla människor hade lekt apor i kvarteret, klättrat på alla omkringliggande statyer och tagit bilder tjutandes av skratt.

Nu avslutade jag  precis ett 1,6 timmars telefonsamtal med bröderna i Malmö. Man hade hunnit se en film under den tiden ju. Många dagar tänker jag på dem och får dåligt samvete. Jag vet att det egentligen inte ligger innanför mitt ansvarsområde och att det heller inte kan förväntas att jag närvarar 365 dagar om året, men jag känner inte desto mindre skuld över att jag inget kan göra.

0 COMMENT(S):