The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Dag 5

Det börjar arta sig, skulle min gamla lågstadielärare säga, medan hon inspekterar min utveckling och ser på min ytterst förvirrade min. Så har jag känt mig under de senaste dagarna, lika liten som när jag gick på lågstadiet igen, samma förvirring, samma enorma ödmjukhet. Igår kastades jag verkligen ut i det hela, utan fallskärm.

Jag är inte nervös inför att gå in till patienterna längre. Nu handlar nervositeten om att jag ska missa något, som jag inte borde ha översett. Att jag gör fel, även om jag juridiskt sett inte kan ställas till ansvar mina misstag eftersom det är min handledare som formellt har ansvaret. Jag skulle göra en plan för patienten, ordinera medicin och diskutera med "mellemvagten" huruvida det är nödvändigt med ultraljud. Jag blev ärligt talat förskräckt många gånger under gårdagen. Förskräckt! Jag kände mig så förvirrad och vilsen.

Det är verkligen ett intressant yrke jag har valt, mångfacetterat och utmanande. Men vidden av hur mycket som återstår av min utbildning är påfallande tydlig för mig nu, jag kommer aldrig sluta att lära mig. Medicin är under ständig utveckling och det är vår plikt att ständigt hålla oss uppdaterade om det allra senaste.

0 COMMENT(S):