The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Nyårskrönika: Toleransens Tid

Ett nytt år har tagit sin början och med det föregående i färskt minne, hoppas jag innerligt på att detta år blir ett mer harmoniskt, mer medmänskligt och lyckligare sådant. Övergången mellan två kalenderår verkar vara ett gyllene tillfälle för reflektion över det gångna året, men lika snabbt glömmer vi bort det igen när januarimånad lider mot sitt slut och våren börjar göra sig påmind. Jag kommer att blicka tillbaka på 2010 som ett kaotiskt år, både runtom i världen men även på det personliga planet.

Jag minns ännu hur förra årets början dominerades av hjärtskärande bilder från katastrofdrabbade Haiti, hur människoöden splittrades i tusen stycken och spreds med vinden. Mitt hjärta blödde. Hjälp från omvärlden kom så småningom, pengar från människor runtom i världen strömmade till, men med tiden glöms mycket som inte bör glömmas. Haiti är långt ifrån återställd och människorna lider ännu. I min drömvärld hade jag velat se en gemensam insats för att återställa samhället, men det stannar också vid just en dröm.

År 2010 var också året då min dröm om ett tolerant samhälle gick i kras, där en stark polarisering av det samhällspolitiska klimatet skedde i Sverige och utrikes. I land efter land förbjuds byggen av minareter, förbud mot religiös klädsel blir aktuella frågor i länder där religionsfrihet råder, muslimer pekas ut som samtidens värsta fiender, och slutligen får även Sverige ett öppet främlingsfientligt och anti-islamistiskt parti in i Riksdagen. Jag känner en sådan oerhörd vemod vid blotta tanken, men vad jag bävar mest inför är den förändring som kommer med ett sådant parti i politikens centrum. Det ökar spänningarna i samhället mellan människor, invandrarfientlighet blir vardagsmat och vi förlorar alla på det i slutändan. Danmark är det skräckexemplet som jag fruktar att Sverige en dag kommer att bli, där det är fullt acceptabelt för politiker och vanliga människor att tala nedsättande och snudd på rasistiskt om invandrare och muslimer. Denna muslimförföljelse börjar bli skrämmande och påminner mångt och mycket om de judeförföljelser vi beskådade under tidigare sekel.

Jag förnekar inte problemen som finns i vårt samhälle som följd av invandringen, men de problemen löser man inte genom att skuldbelägga generationer av invandrare och enskilda etniciteter. Det klimatet som just nu råder i Malmö är inte vad jag minns det som när jag lämnade staden för tre år sedan. Den öppna fientligheten mellan människor var väl aldrig så här påtaglig? Är det plötsligt acceptabelt att på öppen gata gapa för full mun om att en person ska göra rätt för sig, för att i nästa stund runda av med ett: "Ni jävla invandrare!"? Varför skulle en persons dåliga uppförande bero på ifall han är invandrare eller ej?

Med en rättighet kommer alltid en skyldighet och ett ansvar. Vi som åtnjuter yttrande- och tryckfriheten har också en skyldighet och ansvar att se till så att vår frihet inte kränker andra människor i deras tro och mening. Samtidigt har vi alla en skyldighet att visa förståelse för olika samhällens skillnader och de kulturkrockar som kan uppstå i mötet mellan dessa, utan att ta till drastiska åtgärder. Det är genom vilja att samtala med varandra om problemen, att visa förståelse och att tolerera de skillnader som finns oss emellan, som vi tillsammans kan arbeta för ett öppnare, bättre och mer harmoniskt samhälle.

Jag tillåter inte mig själv att sluta drömma om det samhället som jag önskar få leva i. Min dröm är så underbar att jag där i får bevittna underskrivandet av ett fredsavtal mellan Israel och Palestina, där Serbien erkänner sin delaktighet i folkmordet på bosniaker och inte bara fördömer massakern vid Srebrenica, där ansvariga för tidigare folkmord ställs inför rätta, där kärnvapenmakterna skrotar hela missilarsenalen, där samtliga diktatorer i världen avväpnas fredligt och folkstyret tar över, där inga fler krig utkämpas, där inga fler onödiga dödsoffer krävs i vanvettiga religiösa konflikter, där inga oskyldiga dagligen dör i svält och fattigdom, där alla behandlas lika oavsett ursprung, åsikt eller tycke, och där vi människor bryr oss om varandra utan att tänka på hur vi kan utnyttja andra för egen vinning. Martin Luther King hade en dröm som på hans tid ansågs omöjlig, men likväl gick den i uppfyllelse. Jag vill tro på att min dröm även en dag kan gå i uppfyllelse, om inte under min livstid så under mina barns, barnbarns eller barnbarnsbarns.

0 COMMENT(S):