The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Teratomer (grek. monster)

Under mina snart tre år som läkarstudent, har jag väl hunnit med att se en del konstigheter som man annars inte får se. Jag har vant mig vid att se saker som andra kanske hade svimmat av. Det är också ganska roligt att jag var rädd för blod när jag var yngre och blev alltid svimfärdig. Vilken strålande läkare jag hade blivit ifall jag hade svimmat vid åsynen av blod!

Men ja, jag är avtrubbad nu. Det är ju fullt normalt att gå med sina vänner in i ett rum med vita plastcontainrar och lyfta upp kroppsdelar för att sedan ha de framför sig i flera timmar för att studera dem. Eller att stå och dissekera lik och gräva bort underhudsfett och ner bland muskler för att sedan bli så stolt när man finner just den nerven man letat efter. Det konstiga är att jag aldrig blev kallsvettig eller äcklad av det där. Man stålsatte sig och blev van vid att handskas med likdelar. Även om lukten var förfärlig...

Däremot har jag upptäckt vad jag blir äcklad av nu. Jag ryser varenda gång jag tänker på det eller ser en bild. Jag vill bara... inte se det. Min akilleshäl är teratomer. Ett exempel, cystisk teratom i ovariet, som är en godartad vätskefylld tumör i äggstocken, som innehåller celler från alla tre groddbladen (=cellager som utgör det tidiga stadium i embryoutvecklingen, med potential att bilda kroppens alla organ/vävnader). Man kan hitta tänder, hår, skelettbitar, nerver... Det här är äckligt...

1 COMMENT(S):

haha, jobbigt!
Visst vänjer man sig vid en del udda ting :P