The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Det skrivna ordet

Det skrivna ordet besitter en oanad kraft, en fördold värld av fantastiska väsen och vidunder, och utgör urkällan till mänsklighetens visdom. Kraften av sårande ord är tusenfaldigt värre än den fysiska skadan en dolk i ryggen kan åstadkomma. Likaså kan vackra ord ämnade för mig, försätta min själ i ett sådant euforiskt tillstånd som inte ens opium klarar av att göra. När denna fysiska värld är för oss obarmhärtig, förses vi med en alternativ kosmos inom orden, bortom världsliga bekymmer och problem, där vi kan stanna upp och bara vara för ett kort ögonblick.

Jag försvann för ett kort ögonblick in i en novell som jag skrev för ett bra tag sedan. Jag kände allt mellan raderna och jag hörde tankarna som magasinerats. Insikten slog emot mig med oväntad styrka...


(...) När jag knappt två minuter efter att ha framfört min brådskande ledighetsbegäran, tänkte vända på klacken och storma vidare utropade han mitt förnamn lite väl högt, som i ett krampaktigt försök att försöka hålla mig kvar en extra stund. Han brukade annars aldrig använda mitt förnamn, han hade i varje fall slutat upp med det efter vad som hände mellan oss. Jag frös upp med handen på handtaget och ryggen mot honom. Han lade sin hand på min axel och ställde sig lite väl tätt inpå mig: "Vi talar om det när du är tillbaka, ok? Jag finns här för dig, alltid." Jag tryckte ner handtaget och försvann ut i sjukhusets liv och larm. Stället där han hade lagt sin hand på, kändes fortfarande brännande varm. (...)
(...) Jag kallsvettades i händerna när jag knappade in numret på mobiltelefonen. Efter femte ringtonen och fortfarande ingen som tog upp telefonen. Pulsen steg och hjärtat höll på att hoppa ut, när jag äntligen hörde något i andra ändan. En stilla snyftning med ett frågande "Benjamin?" efteråt. "Ja, det är jag. Hur är det med mamma?", frågade jag. Snyftningarna övergick i kraftiga gråtattacker, hon grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och stod där utanför flygplatsen och kände hur världen runt omkring mig började snurra. Det kunde inte vara sant, det kunde bara inte vara sant. Skulle jag inte ens få se henne en sista gång? Få ta henne i min famn? "Mamma!", mitt hjärtskärande skrik hördes över hela terminalen. (...)

(...) Jag tryckte hårt hennes hand i min. "Mamma, jag älskar dig! Jag älskar dig...", sa jag i en lätt viskning. Jag begravde mitt ansikte i hennes kudde, och kände mamma-doften träffa mina näsborrar. Jag fick då en svag förnimmelse av något som nätt tryckte min hand, ännu en lätt tryckning. "Mamma...?" viskade jag fram. Jag såg henne i ansiktet, ögonen var fortfarande slutna men en nätt tår rann nerför hennes vänstra ögonvrå. (...)

Läs hela novellen "Håll ut, Håll ut" HÄR.

2 COMMENT(S):

men hallå, jag vill läsa hela..!

 

Jag vet att du är smart syster, men ibland kan du vara så himla korkad...! :-S Var jag verkligen tvungen att ändra det till -->HÄR<-- för att du skulle förstå att du ska klicka på länken? :-P