The Voice of Steve

Nil desperandum - Never despair. A medical student's journey in Odense

Mayday, mayday...

Tentastressen bubblar inombords. Så mycket att lära sig under så kort tid! Min hjärna går på högvarv dygnet runt; om dagarna fyller föreläsningar och grupptimmar om diverse hjärtsjukdomar upp min minnesbank, jag är sjukt nördig genom att lägga in torra skämt med hänvisning till sjukdomsläran lite här och var, och jag drömmer om läskiga EKG, som jagar efter mig om nätterna. Kan man bli mer skadad redan så här tidigt?

Måste orka läsa det sista innan ögonlocken hänger för tungt. Känns som att det sitter sandkorn på insidan av dem nu. Blir nästan apatisk, bara tanken på mängden information jag ska trycka in i huvudet till nästa vecka. Jag misstänker att det är utmattningen, alla de där 10 koppar te och sena timmen på dygnet som gör mig förvirrad och dramatisk.

Borde sluta skriva nu. Mamma kommer med stor sannolikhet bli uppskrämd av det här inlägget. Hon kommer ringa mig efter jobbet imorgon för att försäkra sig om att jag äter, dricker, sover, läser, planerar... tillräckligt. Mammor alltså. 


1 COMMENT(S):

Jag känner igen det där ibland alltså... konstigt.
Mammor är bra ;D